Skrivet av: Börjesson | 16 januari 2009

Strikt blockpolitik utarmar demokratin

I går började det inrikespolitiska året, i och med årets första partiledardebatt, som bland annat DN och Aftonbladet skrivit om. Jag såg den inte. Den var mitt på dagen en vardag, så jag jobbade förstås, men jag hade nog inte sett den annars heller. Dagens partipolitik tilltalar mig inte. Jag håller mig så informerad som jag tycker att jag bör för att kunna rösta, i synnerhet förstås under valåren, men det är svårt att ryckas med och känna någon entusiasm. Det finns, känns det som, en grundläggande ohederlighet i den politiska utövningen. Det handlar inte som det borde om att stäpartisymboler1lla idéer, visioner och ideologier mot varandra, göra klart och tydligt vad man står för och var skillnaderna mellan partierna ligger, och sedan låta väljarna bestämma. Istället är det en tävlan om att på mest övertygande sätt säga det man tror folk vill höra, samtidigt som man aktar sig noga för att råka försäga sig och yppa något om vad man egentligen tänker. Sporten går ut på att lyckas få det man säger att låta som något helt annat än det är, men att – utom de allra mest förhärdade, som spelar helt utan regler – försöka göra det utan att uttryckligen ljuga.

Jag såg som sagt inte debatten, men jag förutsätter att det var som alltid, att partiledarna inte debatterade med varandra. Det hade kunnat vara riktigt intressant, om de hade fört ett öppet samtal om sina och varandras ståndpunkter i olika frågor och resonerat sig fram till vad skillnaderna och likheterna består i. Men istället spelade de väl för  galleriet som vanligt, och använde varandra som en tunn förevändning för att få hålla monologer riktade inte till motdebattören utan till en åhörande allmänhet. Och man kan ju inte låta bli att undra vad de egentligen tror och tycker om oss ”vanligt folk”, med tanke på vilka enfaldiga och gravt vinklade verklighetsbeskrivningar de försöker övertyga oss med. De talar till oss som till småbarn, övertydligt och förenklat, utan att ens märka att vi för länge sedan har vuxit upp och gått ifrån dem.

Kanske är förklaringen enkel till partiernas oförmåga att lyfta fram idéerna och de stora perspektiven ur allt käbbel. De har helt enkelt inga idéer längre! Skillnaderna mellan partiernas faktiska politik är i huvudsak kosmetiska, retoriska, baserade på historia och hur de placerar sig på den hopplöst förlegade och ointressanta höger-vänster-skalan. När det gäller konkreta visioner om hur framtiden borde utformas lider alla partier samma akuta brist. Allt de kan och är intresserade av är småaktiga justeringar av skattesatser och bidragsfördelningar i syfte att i bästa fall bevara status quo.

Det sägs ibland att det skulle behövas några nya partier för att ruska om lite och väcka nytt liv i politiken. Kanske det, men egentligen skulle det räcka gott om de etablerade partierna bara ville återerövra, renodla och förtydliga det de står för, och sedan verkligen stå för det också. Hur liberala är egentligen Folkpartiet i dag, hur stark är den sociala dimensionen i Sossarnas politik, hur konservativa är Moderaterna? Inte särskilt, blir svaret på alla tre frågorna. Nämn en röd tråd som kännetecknar varje partis politik och skiljer den från de övriga? Nä, just det. Miljöpartiet har miljön, men så är de ett nytt parti också. De andra har ingenting alls.

Jag kanske är naiv, men jag tror att djupt inne i själen och nere i gräsrötterna i vart och ett av de väletablerade svenska partierna finns fortfarande en levande ideologi som längtar efter att få blomma ut. Den kvävs av realpolitiken i partitopparna. Den kvävs än mer av den för demokratin så totalt förödande strikta blockpolitik som blivit normen numera. Ja, det är rimligt att ett parti talar om redan innan valet att de, om rösterna räcker, tänker samregera med X, Y och Z. Men det är definitivt INTE rimligt att denna grupp redan före valet i detalj bestämmer vilken politik de tänker föra! Allmänna riktlinjer, ja, som talar om vad man har gemensamt som skiljer sig från det andra blocket. Men inte mer än så. Hur mycket av Centerns eller Kristdemokraternas ideologi som speglas i en alliansregering, hur mycket av Vänsterns eller Sossarnas i en rödgrön regering, det måste – MÅSTE! – valresultatet få bestämma. Varför skall vi annars gå och rösta, om det bara finns en utslätad själlös högerkompromiss eller en utslätad själlös vänsterkompromiss att välja mellan?

Sju (eller åtta, eller nio, eller vilka man nu vill räkna) helt separata partier, vart och ett med sin egen tydliga ideologi och framtidsvision, men uppdelade i två block utifrån de gemensamma huvudprinciper man kunnat enas om inför just det här valet, det vore det bästa för demokratin. Då är vi garanterade en majoritetsregering, men väljarna har ändå bestämmanderätten över i vilken riktning deras block skall gå.

Och med sju (eller åtta, eller nio) partiledare som var och en brinner för och öppet vågar tala för sitt eget partis renodlade ideologi, tänk vad mycket roligare partiledardebatterna blir! Då kanske till och med jag skulle titta.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: