Skrivet av: Börjesson | 22 juni 2015

Så kan G-P räddas

Nedanstående är ett öppet brev till Göteborgs-Posten. Förutom att jag har mejlat det dit publiceras det också som ett gästinlägg på bloggen Cornucopia?.

Kära G-P,

Er tidning är i kris. Givetvis. Varje dagstidning är i kris i dessa dagar. De flesta som konstaterar detta nöjer sig med att bara begråta faktum och resonera kring orsakerna. Men jag tänker ta det ett steg längre. Jag tänker berätta precis hur er anrika morgontidning kan räddas.

Jag läser G-P på nätet så gott som dagligen. Jag läser ett par olika nättidningar, om än bara väldigt ytligt – inte alls så ingående som man läste papperstidningen förr om åren. Just er tidning läser jag av tre skäl: för att det är den enda källan till lokalnyheter här i Göteborg (GT skulle jag inte ta i med tång), av gammal vana för att jag är uppvuxen med tidningen, och på sistone på grund av er mycket vassare nya ledarredaktion. För riksnyheter har jag hittills föredragit Svenska Dagbladet, även om den bisarrt dåliga nya utformningen gör att jag är på god väg att överge Svenskan. Var jag skall inhämta mina riksnyheter istället vet jag tyvärr inte.

Göteborgs-PostenAlltnog, under mitt dagliga skumläsande av G-P har jag kunnat konstatera att nästan det enda som kunde få mig att återkomma flera gånger samma dag var den mycket populära läsarchatten. Under något år eller så (jag har inte itts kolla upp exakt hur länge den pågick) hade ni ju ett öppet chattforum där vem som helst kunde diskutera vad som helst. Redan detta var ganska unikt, då trenden hos nättidningarna de senaste åren annars har varit att mer och mer strypa alla möjligheter för läsarna att interagera med sin tidning. Men det verkligt unika, det var att er chatt faktiskt tillät folk att säga vad de ville.

Som ni väl minns var alla inlägg visserligen förhandsmodererade och släpptes igenom först efter granskning, men trots det var det bara olagligheter, plumpheter och påhopp som spärrades. Hövligt uttryckta åsikter tilläts, även om de låg en bra bit utanför mittfåran. Er förnämliga moderator, Caroline Karlsson, deltog själv i chatten och såg med små medel till att skapa en familjär och trevlig stämning, där de allra flesta som deltog hade vett att skilja på sak och person och kunde vara oense utan att vara osams. Trots det mycket begränsande formatet kom det att hållas många givande diskussioner, och chatten blev något av ett andningshål för många av G-P:s läsare.

Tyvärr lade ni ju ner chatten tidigare i år – varför vet jag inte riktigt. Jag har noterat på mig själv att min besöksfrekvens på gp.se omedelbart sjönk drastiskt, och jag föreställer mig att det är samma sak för många andra. Dock är det väl inte i första hand fler nätläsare ni behöver utan fler prenumeranter, så just det kanske ni inte tycker är så viktigt.

Hur som helst, nu kommer vi äntligen till hur er kära tidning kan räddas. Det är egentligen väldigt enkelt. Tydligen finns det, som chatten visade, ett stort behov hos era läsare av att själva få tycka till och inte bara passivt ta till sig det ni behagar skriva i tidningen. Men tyckandet behöver ske under ordnade former, där myllret av nättroll inte förstör och gör diskussioner omöjliga. Samtidigt behöver tyckandet ske någonstans där folk hittar det och kan ta del av åsikterna. Annars blir det meningslöst. G-P skulle kunna tillhandahålla precis detta!

Min idé är i korthet att Göteborgs-Posten startar ett diskussionsforum – tänk Flashback, fast civiliserat – där bara era prenumeranter får skriva. Kommentarerna skall dock kunna läsas av alla. Forumet bör vara hopbyggt med resten av gp.se, på så vis att forumkommentarer till en viss artikel kan läsas och (om man är inloggad) skrivas direkt under artikeln. Men det bör också finnas en klassisk forumvy, där man kan se alla pågående diskussioner uppdelade i kategorier och hitta nya kommentarer sedan sitt senaste besök.

Det viktigaste är att det här forumet bör vara aktivt modererat för att få till ett seriöst och givande diskussionsklimat – men det bör vara modererat enligt samma principer som er fina gamla chatt. Alla åsikter inom lagens gränser skall vara tillåtna, även sådana som kan uppfattas som kontroversiella, så länge de bara är hövligt och konstruktivt formulerade.  Och inte minst viktigt – era journalister bör själva delta i debatten!

Nu kanske ni frågar er hur en så här enkel sak skulle rädda tidningen. Men i så fall har ni inte förstått den enorma frustration som finns ute hos vanligt folk över att aldrig få göra sin röst hörd. Hos de få nättidningar som alls tillåter kommentarer till sina artiklar – och de blir allt färre – är kommentarerna öppna för allsköns nättroll, men i gengäld snöpta till bara 500 tecken eller så. Alla tidningar tycks dessutom anlita samma säkerhetsföretag i Varberg, som okänsligt och godtyckligt raderar de inlägg de känner för, utan vare sig konsekvens eller rimlighet. Ingen diskussion kan uppstå under sådana förhållanden, utan kommentarerna blir bara ett knippe fristående onyanserade bröl.

Att faktiskt få plita ner sina reaktioner på den artikel man just läst, i ett format där man blir sedd, med deltagare som garanterat (i och med inloggningen) inte är troll, i en diskussion som tas på allvar av dem som anordnar den och inte bara ses som en ”pissränna” – detta är precis det mervärde för nätprenumeranter som tidningarna har sökt med ljus och lykta efter men inte lyckats hitta. Detta är något som folk faktiskt vore villiga att betala (en rimlig slant) för!

Här är några enkla förslag för att få till ett bra forum:

  • Deltagare måste kunna stängas av. Trots att man är betalande prenumerant skall man inte få bete sig hur som helst och förstöra forumet för andra. Och resten av prenumerationsförmånerna man betalat för har man ju kvar. (Dock bör kanske alla avstängningar vara tidsbegränsade.)
  • För att hindra att enskilda överentusiaster tar över alla diskussioner bör antal tecken och antal inlägg per person vara begränsat. Max 1500 tecken per inlägg, max 10 inlägg per dygn?
  • Stäng forumet för nya inlägg nattetid för att underlätta modereringen. Öppet 7 till 23, kanske?
  • Det bör ingå i journalisternas arbetsbeskrivning att även delta i forumdebatten kring deras artiklar. Detta är förstås något det måste finnas tid avsatt för! Dessutom bör G-P:s medarbetare uppmuntras att delta även i övriga diskussioner än deras egna.
  • Deltagare får skriva under pseudonym. (Men bara en pseudonym per användare!) Däremot vet G-P förstås vem var och en är.
  • Alla befintliga prenumeranter får en inloggning till forumet. För dem som har papperstidningen bör det nog ges en inloggning per person folkbokförd på adressen.
  • Det bör gå att nätprenumerera för en rimlig slant, betydligt billigare än papperstidningen. (Det kanske det redan gör?)
  • Caroline Karlsson bör ha en ledande roll i forumets utformning och drift!

Om ni faktiskt genomför detta, och om ni gör det bra, då är jag övertygad om att nya prenumeranter kommer att strömma till och befintliga stanna kvar. Tidningen får en helt annan relevans när läsarna känner att de själva är delaktiga och kan påverka vad som skrivs och debatteras. Då kan Göteborgs enda riktiga morgontidning överleva steget in i den nya tiden. Då kan G-P räddas!

Med vänliga hälsningar,
Börjesson

Skrivet av: Börjesson | 15 juni 2012

Ode till försvarsminister Anders Borg

Som SvD rapporterar tycks Moderaterna ha bestämt sig för ännu mer försvarsnedskärningar – som om de inte redan gjort tillräckligt med skada. I en kommentar hos Wiseman nämnde en hårt prövad försvarsvän att han nu skulle börja smida på nidverser. Detta fick något att knäppa till i knoppen på mig, och fram trängde nedanstående lätt förvanskade variant av Tegnérs gamla hyllningsdikt till Karl XII. (Läs den gärna ackompanjerad av lite OD, för att komma i rätt stämning. :))

Herr Borg från Alliansen,
han stod i rök och damm.
Han drog sig själv i svansen:
mer pengar måste fram!
Om svenska stålet biter,
då kan vi skära mer!
Ur vägen, parasiter,
jag är er statskamrer!

Och pang mot pengar ställdes
av nitisk Reinfeldtsdräng.
Där snöptes vad ej fälldes:
”Lägg ner!” var hans refräng.
Tre vapenslag tillhopa,
de skrev ministern bud.
Han kväste allihopa,
en vettlös blundergud.

Så kallt och hårt det hjärta
som doldes i hans barm;
för Sverige ingen smärta,
blott för sekiner varm.
Vem skall nu gränsen trygga?
Ej Sveas baneman.
Han kunde icke bygga,
blott riva kunde han.

Skrivet av: Börjesson | 29 maj 2012

Om Svenska Dagbladets kommentarsfunktion

Svenska Dagbladet, som är i princip den enda större svenska nättidningen som tillåter en livaktig läsardiskussion på sina artiklar, ändrar från och med i dag sin (Disqus-baserade) kommentarsfunktion. Det blir nu bara tillåtet med tre kommentarer per användare och artikel. Bakgrunden till det beslutet skriver SvD om här.

Jag har inga problem att förstå anledningen till den här ändringen. Alltför ofta var det ett fåtal debattörer som kände väldigt starkt för en fråga och tog över diskussionen fullständigt, med kommentar efter kommentar som uttryckte i princip samma sak. Nu tvingas folk fokusera sina åsikter och uttrycka dem en gång för alla, och så är det bra med det. Jag ser det också som positivt i största allmänhet att Svenskan ägnar tankemöda åt hur de kan förbättra läsardiskussionen, och tydligen ser den som något av värde, till skillnad från de flesta av sina konkurrenter. Den inställningen är definitivt en tungt vägande anledning till att jag själv företrädesvis väljer SvD när jag läser ”gammelmedia” (eller MSM, Mainstream Media, som det också brukar kallas, till skillnad då från den rappare men oftast mer hårdvinklade bloggosfären). DN och Aftonbladet har t ex totalt gjort bort sig i sin syn på kommentarer, och jag läser därför i princip aldrig de tidningarna längre.

Men med detta sagt har jag också stor förståelse för all den kritik som inkommit (se läsarkommentarerna till nyss länkade SvD-artikel) på temat att tre kommentarer är alldeles för lite för att ge möjlighet att besvara de svar man själv får på sin ursprungliga kommentar. Det blir inte mycket till diskussion då, utan bara en lång rad av läsarmonologer. Jag skulle därför vilja föreslå följande istället, som ett alternativ till ny kommentarspolicy på SvD:

  • Ändra visningsläget på kommentarerna så att man per default bara ser ”rotkommentarer”, dvs kommentarer till själva artikeln. Svar till rotkommentaren visas bara som en siffra, vill man se svaren så får man klicka på roten.
  • Tillåt max tre rotkommentarer per användare. Utöka längdbegränsningen för dessa från 500 tecken (vilken är en löjligt låg gräns, som dessutom ändå inte efterlevs av moderatorerna) till 1000 tecken. Bygg en rent teknisk spärr mot att överskrida den gränsen, så slipper vi dagens godtyckliga modererande kring detta.
  • Tillåt däremot obegränsat antal svar per användare på egna eller andras rotkommentarer, dock högst två per rot, och högst 500 tecken. Sätt en total maxgräns för antalet svar på en rotkommentar – säg max sju svar. Ge därutöver den som skrivit rotkommentaren möjlighet att alltid få sista ordet i sin egenstartade diskussion, genom att få skriva en sista kommentar även om gränsen på sju redan är nådd.

Med dessa regler uppnås målet att förhindra enskilda spammare från att helt ta över en diskussion, och läsaren ges möjlighet att bara se (förhoppningsvis genomtänkta) kommentarer till själva artikeln, snarare än en massa inbördes käbbel. Men det ges ändå möjlighet att föra en debatt även läsarna emellan, vilket också (tycker jag) är en viktig ingrediens i artikeldiskussionen.

Synpunkter på detta? Här nedan är ordet fritt, utan några antalsbegränsningar.🙂

Skrivet av: Börjesson | 14 april 2012

Rätten att slippa välja

Två moderater breder ut sig i en krönika i dagens Svenska Dagbladet om rätten att fritt få välja sjukvård, något som ju har varit ett stående tema för det partiet, och för regeringen som helhet, under lång tid. Men som vanligt gör de, tycker jag, det alldeles för lätt för sig. De tar ett rent ideologiskt ställningstagande för valfrihet i alla lägen, utan att alls fundera över hur det skall fungera i praktiken för vanligt folk.

För visst låter det bra med patientens rätt att välja. Men hur är det då med patientens rätt att (precis som de flesta av oss) inte veta ett skit om sjukvårdsfrågor, och dessutom att vara – just det – sjuk och därför svagare och än mindre i stånd att göra ett informerat val än annars, och därför bara söka sig till första bästa vårdinrättning, och ändå kunna räkna med att få just den vård hon behöver?

Sjukvård är inte som snabbmatsrestauranger, där man äter på ett ställe, finner det mindre bra och går någon annanstans nästa gång, med resultat att det sunkiga haket så småningom går i konkurs. I sjukvården måste första valet patienten gör, och varje val därefter, vara rätt. Det får helt enkelt inte finnas några ”mindre bra” vårdinrättningar. Det är ett område som inte lämpar sig för Moderaternas ryggradsmässiga ekonomiska darwinism.

Det handlar inte bara om patientens rätt att välja. Det handlar om hennes rätt att slippa välja.

Skrivet av: Börjesson | 31 mars 2012

Earth Hour – meningslöst jippo som kan bli nyttigt

Att släcka ljuset i en timme som en manifestation för ”klimatet” kan synas poänglöst. (Och när fasen blev ordet klimat en synonym till miljö?) Motståndet tycks också massivt i tidningarnas kommentarsfält. I princip alla spyr galla över denna timme och hävdar att de tvärtom kommer att tända extra ljus som protest. Men när det nu ändå lobbas så hårt för den här timmen varje år, och den börjar rota sig i folks medvetanden, låt oss då istället använda den till något meningsfullt!

Varje ”Earth Hour” framöver borde vi stänga av strömmen – inte var och en för sig utan centralt i elnätet. Gör det till en test av hur vi klarar av strömavbrott, en årlig övning i civil beredskap. Fungerar reservgeneratorerna, där sådana finns och behövs? Har vi något dricksvatten när elen faller bort? Funkar nödnumret 112? Kan blåljusmyndigheterna upprätthålla normal verksamhet? Klarar affärerna att hålla öppet under en timme utan ström (om än bara med kontantbetalning)? Utan ström, kan vi komma in och ut ur våra portlåsförsedda bostäder? Har vi var och en vad vi behöver av ficklampor, stearinljus och kanske spritkök för att klara oss en stund utan el?

Sverige är, inbillar jag mig, generellt riktigt uselt på krisberedskap. Vi privatpersoner förväntar oss att samhället skall ta hand om oss, samtidigt som samhället år för år i ekonomins och just-in-time-andans namn har rustat ner allt vad beredskap heter. Men rätt var det är, pga oväder, solstorm, terrorattack eller vad det nu kan vara, så kommer det att hända att elförsörjningen slås ut. Kanske dröjer det inte timmar utan dagar innan strömmen är tillbaka igen. För att kunna hantera sådana krislägen, och för att bygga upp en allmän medvetenhet om hur sårbart det moderna samhället egentligen är, vore en årlig Earth Hour av det här slaget riktigt nyttig.

Om vi sedan för att få alla med på noterna måste pynta arrangemanget med lite floskler om ”klimatet” och att vi sparar energi under denna timme, då må det vara hänt. Lite får vi väl offra för den goda sakens skull!

Länkar: GP, GP, SvD, SvD, DN, SVT, XP, XP

Skrivet av: Börjesson | 15 mars 2012

Varför inte Nordre älv?

Än en gång käbblas det här i Göteborg om de (eventuella) nya broarna över älven. Att sådana behövs, både för biltrafik och för cyklar, råder det ingen tvekan om. Göta älvbron är t ex fallfärdig och måste bytas ut omgående. Men det tycks helt omöjligt att enas om var och hur broarna skall byggas. Den här gången är det Thomas Martinsson (MP) som tycker att den nya Göta älvbron får bli max tio meter hög, för annars blir bulan på mitten för mycket av ett hinder för cyklister och rullstolsburna. Motargumentet är att bron måste vara högre än så för att kunna åstadkomma ett tillräckligt högt spann under där fartygstrafiken kan komma igenom. Bron måste bli öppningsbar oavsett, men det är inte rimligt att behöva öppna för varenda liten eka som har vägarna förbi. Martinsson vill istället lösa detta genom att öppna bron efter tidtabell, så att fartygen vackert får vänta på nästa schemalagda öppning.

Hisingen, omfamnad av älvens båda armar

Det jag inte förstår, som eventuella läsare hemskt gärna får upplysa mig om, är detta: Varför leder man inte helt enkelt fartygstrafiken över Nordre älv istället? För den som inte är bekant med geografin så delar sig Göta älv en bit före mynningen. Ena fåran går genom Göteborg, men den andra, som kallas Nordre älv, löper norr om Hisingen. (Det är den som gör Hisingen till en ö.) Det finns visserligen broar även över Nordre älv, närmare bestämt tre stycken: två i Kungälv, den ena för E6:an och den andra för lokal trafik, och en mitt på någonstans för järnvägen. Men nog borde det väl ändå vara ett gångbart alternativ att bygga om dessa istället, så att all fartygstrafik uppför älven kan gå den vägen?

Fördelarna med att kunna bygga hur många och hur låga broar man vill nere i Göteborg utan att förstöra för sjöfarten är ju enorma, tycks det mig. Det borde vara värt mycket att få till en slutgiltig och för alla parter optimal lösning. Inte kan det väl bli så mycket dyrare med Nordre älv att det alternativet inte ens diskuteras? Kanske är den älvfåran för grund och skulle behöva muddras, men vore det ett oöverstigligt hinder? Vad är problemet?

Skrivet av: Börjesson | 30 januari 2012

Vad är det Sverige skriver på egentligen?

Som bekant vill vår EU-lydiga alliansregering skriva på EU:s nya finanspakt, vars syfte är att möjliggöra för EU-styret att hindra enskilda medlemsländer i eurozonen från alltför vidlyftig ekonomisk politik. Detaljerna kring hur detta skall fungera går jag inte in på här. Det finns massor att läsa i media för den intresserade. Grundprincipen tycks i alla fall vara att paktmedlemmarna förbinder sig att aldrig ha ett större årligt budgetunderskott än minus en halv procent av BNP, och bryter man mot det kan det utdömas böter. (Går ekonomin inte ihop så straffas man med ännu sämre ekonomi, alltså. Hmm…) Dessutom blir man skyldig att vidta åtgärder för att få budgeten att gå ihop inom en viss tidsperiod. Vilka dessa åtgärder är finns inte specificerat än, men skall införas i nationell lag utifrån riktlinjer som EU-kommissionen tar fram. (I klartext: Sköter man inte budgeten så kommer Barroso och van Rompuy in och tar över.)

Regeringspartierna har ju inte majoritet i riksdagen, men eftersom Socialdemokraterna nyligen ändrat sig och också vill skriva på så kommer Sverige med största sannolikhet att sätta sin kråka på dokumentet. (Att sossarna gjort en helomvändning  i den här frågan bokstavligen inom några timmar från att partiledaren kuppartat bytts ut kan man ju fundera över. Jag avstår från att ge mig in på några konspirationsteorier, men nog är det lite märkligt i alla fall!)

Resonemanget regeringen anfört för att vilja vara med är att vi, som inte är ett euroland, inte förbinder oss till någonting genom att skriva på (förrän den dag vi antar euron, vilket ju Reinfeldt & Co tycker att vi skall göra så småningom). Men genom att visa oss samarbetsvilliga kan vi ändå få vara med och diskutera på några av paktens möten, och det tycker regeringen är mycket värt.

Men vilket syfte fyller egentligen en svensk påskrift av ett dokument som inte gäller oss? Är det inte väldigt konstigt att vara med och godkänna vilka regler andra länder skall lyda under? Vad förbinder man sig egentligen till om man som icke-euroland skriver på denna finanspakt?

Italienska tidningen La Stampa har på denna länk lagt ut senaste (sista?) utkastet av finanspakten. (Trots att EU i vanlig byråkratisk ordning velat hemligstämpla pakten, se artikel i DN länkad nedan.) Artikel 14, punkt 5, som styr i vilken omfattning denna pakt gäller de påskrivande länder som inte har euron som valuta, lyder så här:

This Treaty shall apply to the Contracting Parties with a derogation as defined in Article 139(1) of the Treaty on the Functioning of the European Union, or with an exemption as defined in Protocol No 16 on certain provisions related to Denmark annexed to the European Union Treaties, which have ratified it, as from the day when the decision abrogating that derogation or exemption takes effect, unless the Contracting Party concerned declares its intention to be bound at an earlier date by all or part of the provisions in Titles III and IV of this Treaty.

Man har alltså avsiktligt gjort denna nyckelparagraf så totalt obegriplig som möjligt, med hänvisningar till andra dokument som man utgår från att ingen kommer att orka gräva fram. Varför gör man så? Ja, det kan förstås vara för att författaren helt enkelt inte klarar att uttrycka sig tydligare. Men betydligt troligare är att man har något att dölja, någon lika luddig formulering i det hänvisade dokumentet (kanske i sin tur med hänvisningar ännu längre bort?) som säger att undantaget i själva verket inte gäller.

Hade jag varit statsminister hade jag, med rikets självbestämmande på spel, aldrig skrivit på något så oklart, som senare kan komma att tolkas på för Sverige sämsta möjliga sätt. Men tyvärr har vi ju en statsminister som inte är intresserad av rikets självbestämmande eller vad som är bäst för Sverige. Det är ju vad som är bäst för Unionen som räknas, och det måste rimligen vara vad dess högt ärade ledare i Bryssel beslutar. Och skriver han på så får kanske herr statsministern sitta med vid bordet ibland och lyssna när de vuxna talar!

* * *

Jag har nu snokat rätt på ”Article 139(1) of the Treaty on the Functioning of the European Union”. Det visar sig att artikeln säger ingenting alls, utom att definiera uttrycket ”Member States with a derogation” (inskränkning) som syftande på de länder som är med i EU men inte antagit euron. Artikel 139(2) räknar däremot upp en massa undantagna områden där nyss nämnda traktat (alltså EU:s konstitution) inte gäller för icke-euroländer. Men eftersom det inte är artikel 139(2) som det hänvisas till i finanspakten så betvivlar jag att dessa undantag har något med saken att göra. Däremot skulle det inte förvåna mig om avsikten är att få läsaren att tro att undantagen i 139(2) är tillämpliga, då ögat automatiskt glider vidare dit från den korta artikeln 139(1).

Vad artikel 14(5) i finanspakten därmed egentligen säger är, tror jag, att pakten börjar gälla för de påskrivande icke-euroländerna den dag ett beslut träder i kraft att avskaffa inskränkningen, om inte landet frivilligt ansluter sig redan innan. Vem som har rätt att fatta beslut att avskaffa inskränkningen står det däremot ingenting alls om. (Men man kan ju ha sina misstankar…)

Kalla mig konspiratorisk, men den här paragrafen ger mig rysningar. Den känns uttryckligen formulerad med avsikt att verka säga något som den i praktiken inte gör. Om Sverige skriver på finanspakten, har vi då i själva verket gått med på att lyda under dessa regler från det ögonblick då EU-kommissionen enväldigt bestämmer att undantaget inte gäller längre?

* * *

Uppdatering #1 31/1: Fredrik Reinfeldt går nu ut och försäkrar att finanspakten inte innebär någon bakväg in i euron, att Sverige har fått ”starkare juridiska försäkringar” om att själva bestämma om vi vill gå med i euron, och han upprepar att finanspaktens krav på budgetdisciplin inte är bindande för oss.

Det kan man ju tro på om man vill. Men glöm aldrig att statsministern inget hellre vill än att Sverige skall gå med. Det har han ju heller inte gjort någon hemlighet av. Frågan är inte om pakten är bindande för nuvarande regerings Sverige. Det är den inte eftersom den inte behöver vara det, vi ligger ju redan platt inför Bryssel och gör allt de säger. Men anta att en ny och mindre EU-vänlig svensk regering om några år försöker föra en politik som Bryssel inte är lika nöjd med. Då först kommer vi att få veta vilka juridiska tänder den här pakten egentligen har.

Skulle den visa sig bindande ändå så lär det inte få några som helst konsekvenser för Reinfeldt. (Politiska ”misstag” får ju av lång tradition aldrig några konsekvenser i Sverige, man kommer undan med vad som helst – i synnerhet om det hunnit gå några år så att folk inte har färskt i minnet hur man agerade när det begav sig.)  Det finns alltså i princip ingen nedsida för Reinfeldt i att säga vad folk vill höra om den här pakten, oavsett om det är sant eller inte.

* * *

Uppdatering #2 31/1: Håhå jaja. Vill man veta något om vad som gäller i Europa så bör man inte bara läsa svensk media, utan framför allt tysk. Det är ju trots allt de som bestämmer. Så här skriver Der Spiegel i dag angående fiskalpakten:

Auf Drängen von Kanzlerin Angela Merkel beschließen 25 der 27 anwesenden EU-Regierungschefs den Fiskalpakt, der nationale Schuldenbremsen für alle Unterzeichner verpflichtend macht. Von einem ”sehr erfolgreichen Ergebnis” spricht Merkel in ihrer abschließenden Pressekonferenz.

Det betyder, i min översättning:

På uppmaning av förbundskansler Angela Merkel tog 25 av de 27 närvarande EU-regeringsledarna beslut om fiskalpakten, som gör bromsning av statsskulden bindande för alla undertecknare. I sin avslutande presskonferens pratade Merkel om ett ”mycket lyckat resultat”.

Notera särskilt: ”für alle Unterzeichner verpflichtend”, alltså ”bindande för alla undertecknare”. Hur rimmar det med vad Reini, The Borg, Löfvén och resten av de svenska jasägarna så envist hävdar? Förmodligen är det inrikespolitiskt viktigt för Merkel att ge intryck av att ha fått med sig alla 25 i en bindande överenskommelse, precis som det är inrikespolitiskt viktigt för Reinfeldt att inte ha bundit sig för något. Men dessa uttalanden är ömsesidigt uteslutande. Antingen är pakten bindande eller också inte. Nu finns inget direkt citat av Merkel i Spiegel-artikeln, så det kan hända att hon bara har gett intryck att pakten är bindande, snarare än att säga det rakt ut. Men oavsett så är det här alldeles för viktigt för att låta en så här gigantisk oklarhet hänga i luften.

Kan ingen från svensk media, helst någon med en gnutta juridisk sakkunskap och mer än en gnutta tålamod för att ta sig igenom alla de avsiktligt snåriga formuleringarna, ta och granska det där paktdokumentet och avgöra en gång för alla vad det egentligen är vi kommer att skriva på?

Länkar: SvD, SvD, SvDSvD, SvDGP, DN, DN, DN, AB

Skrivet av: Börjesson | 24 juni 2011

Därför agerar regeringen fel i Saabkrisen

Näringsminister Maud Olofsson har som vanligt fått vara regeringens ansikte utåt i Saab-frågan, och hon har som vanligt inte gjort något särskilt bra intryck. Men de politiska besluten som ligger bakom Mauds tomma ord skall vi inte skylla på henne. Det är ingen tvekan om att detta kommer direkt från Reinfeldt och Borg.

Jag kan faktiskt medge att grundprincipen är sund: Lägg inga skattemedel på att försöka stötta krisande privata företag som saknar en affärsmässig grund att stå på och inte är livskraftiga. I de fallen är det bättre att låta företagen dö, och sedan förhoppningsvis bygga något nytt och bättre på ruinerna.

Problemet ligger istället i hur den här grundprincipen implementeras i verkligheten. Om ett stort företag, eller ett med högt symbolvärde för landet eller sin region, hamnar på obestånd, då borde regeringen först av allt noga utreda hur dess långsiktiga möjligheter ser ut. Åtminstone två frågor behöver besvaras:

  1. Finns det någon anledning att tro att företaget kan bli livskraftigt på lång sikt om de får lite hjälp på kort sikt? Med andra ord, är krisen fundamental och beroende på en ohållbar affärsmodell, eller är den reversibel och orsakad av tillfälliga yttre omständigheter eller misstag i företagsledningen?
  2. Är företagets långsiktiga värde för landet eller sin region – inte bara när det gäller skatteintäkter och antal anställda utan också avseende sådant som specialistkompetenser, synergier med andra företag i samma bransch, symbolvärde och så vidare – större än kostnaderna för den där kortsiktiga hjälpen?

Skulle svaret på båda frågorna vara ja, då har vi en situation där det skulle kunna vara en god idé att riskera lite skattemedel genom att ge ett lån med goda villkor, eftersom det vore en bättre och mer kostnadseffektiv investering att rädda det befintliga företaget än att försöka bygga upp något nytt från grunden att ersätta det med.

Min egen lekmannabedömning är att så är fallet med Saab, att det finns en god möjlighet att det kan bli ett livskraftigt företag på lång sikt om man kommer över de stora kortsiktiga problemen. Den av många instanser hårt granskade affärsplanen, som visar att Saab kan bli lönsamt på en försäljning understigande 100 000 bilar om året, är ett starkt stöd för den tesen. Men min bedömning i frågan är mindre intressant. Det viktiga är att regeringen gör en sådan långsiktig bedömning till att börja med, och baserar sitt agerande på den.

Tyvärr ser inte regeringen Reinfeldt världen på det viset. I deras marknadsfundamentalistiska livsåskådning tycks inställningen vara ungefär så här:

Å titta, de klarar inte sin kortsiktiga överlevnad. Marknaden har talat, så låt dem dö. Långsiktiga konsekvenser som kompetensförluster, försvagning av fordonsklustret, minskade skatte- och exportintäkter, stora utgifter för omskolning och understöd, tapp av ett varumärke med stort symbolvärde för landet och så vidare, det har ingenting med saken att göra. Här handlar det om principer!

En ideologisk kompass är ett utmärkt hjälpmedel för en politiker att ha, det gör det mycket lättare att styra det svenska fartyget mot önskad hamn. Men när ideologin upphöjs till religion, när kaptenen med berått mod styr rakt över alla grynnor och skär så att skutan springer läck istället för att navigera runt dem, då har det gått alldeles, alldeles för långt. Då börjar det bli dags att byta kapten till nästa etapp av seglatsen.

Saab-modeller: PhoeniX (prototyp), 9-4X, 9-3 Griffin SC, 9-5 SC, 9-3 Independence
© Saab Automobile

Länkar: AB, AB, AB, AB, DN, DN, DN, E24, GP, GP, GP, GP, GP, GP, GP, GP, GP, GP, GP, SR, SR, SR, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SVT, SVT, TTELA, TTELA, TTELA, TTELA

Skrivet av: Börjesson | 08 april 2011

Den makalösa manickens makalösa tajming

Det pratas mycket just nu, åtminstone i vissa kretsar, om italienaren Rossi och hans märkliga manick. För den som inte har hängt med så handlar det om en påstådd ny energikälla. Med bara några hundra gram nickelpulver, lite vätgas, plus några hemliga katalysatorer i små mängder och lite startenergi, har Rossis maskin – energikatalysatorn, E-Cat, en till synes hemmasnickrad sak som inte är större än att den ryms på ett ordinärt köksbord – kunnat producera stora mängder energi i många timmar i sträck i upprepade experiment. Efteråt har man hittat spår av andra metaller, bland annat koppar och järn, i nickelpulvret, vilket har föranlett spekulationer kring kall fusion, bubbelfusion eller liknande kärnprocesser. Men varken Rossi själv eller någon annan säger sig fullt ut kunna förklara hur det fungerar. En del granskare har pratat om att det krävs ”ny fysik”, ännu oupptäckta egenskaper hos materien, för att det uppmätta resultatet alls skall vara möjligt. Mycket mer om detta finns att läsa hos tidningen Ny Teknik, som nog är de som följt det hela mest ingående i svensk media. Här är deras senaste artikel.

Självklart är första tanken för alla och envar att det måste vara en bluff. Men det måste i så fall vara en mycket skicklig bluff, eftersom ingen har lyckats lista ut varifrån den extra energin kommer om den inte produceras av någon kärnreaktion. Apparaten är för liten för att kunna dölja tillräckliga mängder kemiskt bränsle, och utomstående observatörer har noga kontrollerat att det inte tillförs energi utifrån under processens gång. Däremot har de fullständiga detaljerna kring vad som sker inne i apparaten inte offentliggjorts, men det är ju inte svårt att förstå anledningarna till det hemlighetsmakeriet, även om det inte skulle vara en bluff.

Det som slår mig, det är att om det här skulle vara på riktigt, då är det inte bara en av historiens största vetenskapliga upptäckter, utan den kommer också vid en alldeles förunderligt väl vald tidpunkt. Vi har enligt de flesta bedömare alldeles nyss passerat Peak Oil, dvs världen kommer aldrig igen att kunna producera så mycket olja som härom året. Källorna sinar, och det kommer nu att långsamt gå nedåt år för år, tills oljan om ett antal decennier är helt slut, eller tills vi i bästa fall lyckats ersätta den med annan energi och inte behöver den längre. Domedagsprofetiorna kring Peak Oil torde jag inte behöva upprepa här, alla har säkert läst några av alla spekulationer om hur samhället kommer att kollapsa när efterfrågan på olja inte längre kan täckas: Transporter kommer att bli dyra och krångliga, flyget blir första offret men så småningom ryker lastbilar och bilar också, plast blir för dyrt att använda, jordbruket kommer att bli mycket mindre effektivt utan alla oljedrivna traktorer och oljetillverkad konstgödsel, vi kommer inte att kunna värma våra hus längre, osv osv – kort sagt blir det först världskrig om de sinande oljeresurserna, och därefter kommer hälften av jordens återstående befolkning att svälta och frysa ihjäl.

Förhoppningsvis är de värsta profetiorna kraftigt överdrivna. Vårt just nu totala oljeberoende är inte överdrivet, men möjligen undervärderar man mänsklighetens förmåga att snabbt hitta nya lösningar när nöden kräver det. Men att oljans frånfälle kommer att ha en enorm påverkan på världen, det står utom tvivel. Och det är det jag menar med den makalösa tajmingen för Rossis uppfinning. Att den skulle dyka upp nu, i princip i sista skälvande ögonblicket innan det är för sent för att rädda världen, är lite för perfekt för att vara trovärdigt.

Min (konspirations)teori är därför att om Rossis apparat är äkta – och det är ju ett gigantiskt ”om”, det där – då är Rossi en bulvan. Då har den här fusionsprocessen eller vad det nu är uppfunnits redan för länge sen, gissningsvis i USA, och man har valt att tjuvhålla på den ända tills det helt enkelt inte gick att vänta längre. Varför? Tja, fri tillgång till energi kommer att drastiskt förändra världen. Åtminstone USA var nog ganska nöjda med världen så som den var, med de själva som dess herrar. Dessutom står det förstås enorma ekonomiska intressen på spel i oljeindustri med mera, och att oljelobbyn har ett starkt inflytande på amerikansk politik vet ju alla vid det här laget.

Skulle denna teori vara sann så är det, anser jag, inget mindre än ett brott mot mänskligheten att hålla tillbaka den här tekniken. Men ingen kommer förstås att vara i en position att ställa USA till svars. Världens största krigsmakt har man sedan länge, och världens största budgetunderskott kommer att vara ett minne blott med alla pengar man kommer att tjäna på den nya energin. USA kommer att slå världen med häpnad med hur fort de kan omsätta denna än så länge vaga process i praktiska tillämpningar. Inte att undra på, när man har haft vem vet hur många år att förbereda sig på.

Hur som helst är det en mycket spännande ny värld som står för dörren om Rossis maskin håller vad den lovar. Fördelarna med fri energi är uppenbara. Nackdelarna finns också – blir det ännu mer hysterisk befolkningstillväxt, ännu mer skövling av planetens redan till bristningsgränsen ansträngda miljö? ”With great power comes great responsibility”, som det heter. Det är frågan i vilken mån mänskligheten är mogen det ansvaret.

En sista fundering om tajmingen har jag också: Att den verkar så tillrättalagd, det tyder kanske än mer på att det hela är en bluff från Rossi och hans kompisar. När bättre att försöka sig på en fräckis än just nu, när världen som mest skriker efter en sådan uppfinning?

Det skall som sagt bli högintressant att se vart det här tar vägen framöver. Oljan tar slut hur som helst, så mycket vet vi. Vad händer då? Nutiden är en intressant tidsepok att råka ha fötts i!

Ny Tekniks artiklar i ämnet: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13

Skrivet av: Börjesson | 04 april 2011

Bränn fler koraner!

En bindgalen amerikansk pastor bränner en koran. Många tusentals människor blir heligt förbannade och ger sig ut och kravallar på gatorna i Afghanistan – i tre hela dagar! Tjugotvå människor, varav sju FN-anställda, mister livet.

I efterspelet kommer det väldigt många fördömanden av pastorn, som borde ha insett vad följden av hans luntande skulle bli. Bland annat president Obama och FN:s Afghanistan-sändebud de Mistura har varit inne på det spåret. Men dessa fördömanden är fullständigt fel!

Pastor Terry Jones är en uppmärksamhetstörstande pajas, varken mer eller mindre. Visst borde han ha låtit bli, visst borde han insett följderna – och det gjorde han säkert också, det var nog precis det här scenariot han var ute efter. Men det är oväsentligt i sammanhanget. Att älta pastorns roll i det hela är att fördunkla sakfrågan.

Hur kan någon överreagera så till den milda grad på en religiös symbolhandling som denna? Jag förstår det inte. Det är kanske inte så konstigt heller. Som svensk, född på 70-talet, efter den gamla kristendomens död och före nyandlighetens uppvaknande, ingår jag förmodligen i världshistoriens mest sekulariserade generation. Ingen på jorden har någonsin haft sämre förutsättningar än jag att förstå religiös fanatism.

Men alltså: Om man blir förbannad av en sådan här sak, då är en rimlig motreaktion att gå och offentligt bränna en bibel. Är man riktigt ilsk kan man kanske bränna en hel hög. Quid pro quo. Ha, där fick ni! Det skulle jag utan vidare kunna förstå. Men att på grund av en bränd koran samlas i en pöbel och gå till storms mot varje symbol för västerlandet och kristenheten man kan finna, det saknar varje rim och reson. Och det var inte ens något slags helig bärsärkagång det var frågan om, där de FN-anställda råkade komma i vägen. Nej, dessa mördare hade full kontroll på vad de gjorde. Svensken som dog letades upp, drogs fram ur sitt gömställe, och så skar de halsen av honom. En rysk FN-anställd som kunde språket och hade sinnesnärvaro nog att påstå att han var muslim skonades, så vad det handlade om var religiöst motiverade iskalla avrättningar.

Man kunde kanske fundera på om religionen bara var ett svepskäl, att det i själva verket var ett utfall mot de som ockuperar afghanernas land. Men nej, vi har sett precis lika hysteriskt överdrivna reaktioner tidigare från de flesta länder i den muslimska världen, ockuperade eller inte. Är det inte en koranbränning så är det en teckning eller rondellhund av Muhammed. Det verkar helt enkelt finnas en grundläggande fanatism inbyggd i nutidens islam, där tanke och förnuft kopplas bort så fort de rätta strängarna slås an. Det är detta som är grundproblemet, inte den uppblåsta nollan Terry Jones. Islam måste lära sig att tåla kritik, i alla former, även fullständigt missriktad eller oförskämd sådan. Att klara det är en helt nödvändig förutsättning för varje trossystem, samfund eller organisation som vill ha en plats i den moderna världen.

Istället för att försöka förstå och respektera den otyglade fanatismen borde Väst fördöma den och enbart den. Att lyfta fram pastorn som orsak till det skedda är, även om man fördömer pöbeln i samma andetag, att ge ett berättigande till reaktionen. Det finns aldrig någon som helst ursäkt för att ta livet av folk på grundval av en symbolhandling. Aldrig.

För att en gång för alla banka in den läxan i fanatikernas skallar borde Väst nu unisont, i alla länder, bränna koraner dagligen, publicera fler karikatyrer i samtliga tidningar, skända profeten och spotta mot Mekka fem gånger om dagen. För rättvisans skull bör man göra detsamma med biblar, Jesusbilder och symboler för alla andra religioner. Fortsätt med detta oförtrutet dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad, och låt fanatikerna av alla de sorter kravalla sig trötta. Till slut kommer de att inse att deras överreaktion inte gör någon nytta, och att all denna skändning faktiskt inte skadar deras religion alls, så länge man helt enkelt ignorerar den.

Enda alternativet till ovanstående handlingsplan är att Väst fortsätter som förut, att huka för intoleransen och desperat försöka undvika allt som kan väcka anstöt. Den vägen leder i förlängningen till avskaffandet av det fria och öppna samhälle vi tror på, det samhälle som många generationer före oss har kämpat och blött för att skapa. Och det är helt enkelt inte acceptabelt. Ibland måste man stå upp för det man tror på, till och med i västvärlden.

Länkar: GP, GP, GP, GP, GP, DN, DN, DN, DN, DN, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, AB, AB, AB, XP, XP, SkD

Older Posts »

Kategorier