Jag kan faktiskt medge att grundprincipen är sund: Lägg inga skattemedel på att försöka stötta krisande privata företag som saknar en affärsmässig grund att stå på och inte är livskraftiga. I de fallen är det bättre att låta företagen dö, och sedan förhoppningsvis bygga något nytt och bättre på ruinerna.

Problemet ligger istället i hur den här grundprincipen implementeras i verkligheten. Om ett stort företag, eller ett med högt symbolvärde för landet eller sin region, hamnar på obestånd, då borde regeringen först av allt noga utreda hur dess långsiktiga möjligheter ser ut. Åtminstone två frågor behöver besvaras:

1. Finns det någon anledning att tro att företaget kan bli livskraftigt på lång sikt om de får lite hjälp på kort sikt? Med andra ord, är krisen fundamental och beroende på en ohållbar affärsmodell, eller är den reversibel och orsakad av tillfälliga yttre omständigheter eller misstag i företagsledningen?
2. Är företagets långsiktiga värde för landet eller sin region – inte bara när det gäller skatteintäkter och antal anställda utan också avseende sådant som specialistkompetenser, synergier med andra företag i samma bransch, symbolvärde och så vidare – större än kostnaderna för den där kortsiktiga hjälpen?

Skulle svaret på båda frågorna vara ja, då har vi en situation där det skulle kunna vara en god idé att riskera lite skattemedel genom att ge ett lån med goda villkor, eftersom det vore en bättre och mer kostnadseffektiv investering att rädda det befintliga företaget än att försöka bygga upp något nytt från grunden att ersätta det med.

Min egen lekmannabedömning är att så är fallet med Saab, att det finns en god möjlighet att det kan bli ett livskraftigt företag på lång sikt om man kommer över de stora kortsiktiga problemen. Den av många instanser hårt granskade affärsplanen, som visar att Saab kan bli lönsamt på en försäljning understigande 100 000 bilar om året, är ett starkt stöd för den tesen. Men min bedömning i frågan är mindre intressant. Det viktiga är att regeringen gör en sådan långsiktig bedömning till att börja med, och baserar sitt agerande på den.

Tyvärr ser inte regeringen Reinfeldt världen på det viset. I deras marknadsfundamentalistiska livsåskådning tycks inställningen vara ungefär så här:

Å titta, de klarar inte sin kortsiktiga överlevnad. Marknaden har talat, så låt dem dö. Långsiktiga konsekvenser som kompetensförluster, försvagning av fordonsklustret, minskade skatte- och exportintäkter, stora utgifter för omskolning och understöd, tapp av ett varumärke med stort symbolvärde för landet och så vidare, det har ingenting med saken att göra. Här handlar det om principer!

En ideologisk kompass är ett utmärkt hjälpmedel för en politiker att ha, det gör det mycket lättare att styra det svenska fartyget mot önskad hamn. Men när ideologin upphöjs till religion, när kaptenen med berått mod styr rakt över alla grynnor och skär så att skutan springer läck istället för att navigera runt dem, då har det gått alldeles, alldeles för långt. Då börjar det bli dags att byta kapten till nästa etapp av seglatsen.

Saab-modeller: PhoeniX (prototyp), 9-4X, 9-3 Griffin SC, 9-5 SC, 9-3 Independence
© Saab Automobile

Länkar: AB, AB, AB, AB, DN, DN, DN, E24, GP, GP, GP, GP, GP, GP, GP, GP, GP, GP, GP, SR, SR, SR, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SVT, SVT, TTELA, TTELA, TTELA, TTELA

Självklart är första tanken för alla och envar att det måste vara en bluff. Men det måste i så fall vara en mycket skicklig bluff, eftersom ingen har lyckats lista ut varifrån den extra energin kommer om den inte produceras av någon kärnreaktion. Apparaten är för liten för att kunna dölja tillräckliga mängder kemiskt bränsle, och utomstående observatörer har noga kontrollerat att det inte tillförs energi utifrån under processens gång. Däremot har de fullständiga detaljerna kring vad som sker inne i apparaten inte offentliggjorts, men det är ju inte svårt att förstå anledningarna till det hemlighetsmakeriet, även om det inte skulle vara en bluff.

Det som slår mig, det är att om det här skulle vara på riktigt, då är det inte bara en av historiens största vetenskapliga upptäckter, utan den kommer också vid en alldeles förunderligt väl vald tidpunkt. Vi har enligt de flesta bedömare alldeles nyss passerat Peak Oil, dvs världen kommer aldrig igen att kunna producera så mycket olja som härom året. Källorna sinar, och det kommer nu att långsamt gå nedåt år för år, tills oljan om ett antal decennier är helt slut, eller tills vi i bästa fall lyckats ersätta den med annan energi och inte behöver den längre. Domedagsprofetiorna kring Peak Oil torde jag inte behöva upprepa här, alla har säkert läst några av alla spekulationer om hur samhället kommer att kollapsa när efterfrågan på olja inte längre kan täckas: Transporter kommer att bli dyra och krångliga, flyget blir första offret men så småningom ryker lastbilar och bilar också, plast blir för dyrt att använda, jordbruket kommer att bli mycket mindre effektivt utan alla oljedrivna traktorer och oljetillverkad konstgödsel, vi kommer inte att kunna värma våra hus längre, osv osv – kort sagt blir det först världskrig om de sinande oljeresurserna, och därefter kommer hälften av jordens återstående befolkning att svälta och frysa ihjäl.

Förhoppningsvis är de värsta profetiorna kraftigt överdrivna. Vårt just nu totala oljeberoende är inte överdrivet, men möjligen undervärderar man mänsklighetens förmåga att snabbt hitta nya lösningar när nöden kräver det. Men att oljans frånfälle kommer att ha en enorm påverkan på världen, det står utom tvivel. Och det är det jag menar med den makalösa tajmingen för Rossis uppfinning. Att den skulle dyka upp nu, i princip i sista skälvande ögonblicket innan det är för sent för att rädda världen, är lite för perfekt för att vara trovärdigt.

Min (konspirations)teori är därför att om Rossis apparat är äkta – och det är ju ett gigantiskt ”om”, det där – då är Rossi en bulvan. Då har den här fusionsprocessen eller vad det nu är uppfunnits redan för länge sen, gissningsvis i USA, och man har valt att tjuvhålla på den ända tills det helt enkelt inte gick att vänta längre. Varför? Tja, fri tillgång till energi kommer att drastiskt förändra världen. Åtminstone USA var nog ganska nöjda med världen så som den var, med de själva som dess herrar. Dessutom står det förstås enorma ekonomiska intressen på spel i oljeindustri med mera, och att oljelobbyn har ett starkt inflytande på amerikansk politik vet ju alla vid det här laget.

Skulle denna teori vara sann så är det, anser jag, inget mindre än ett brott mot mänskligheten att hålla tillbaka den här tekniken. Men ingen kommer förstås att vara i en position att ställa USA till svars. Världens största krigsmakt har man sedan länge, och världens största budgetunderskott kommer att vara ett minne blott med alla pengar man kommer att tjäna på den nya energin. USA kommer att slå världen med häpnad med hur fort de kan omsätta denna än så länge vaga process i praktiska tillämpningar. Inte att undra på, när man har haft vem vet hur många år att förbereda sig på.

Hur som helst är det en mycket spännande ny värld som står för dörren om Rossis maskin håller vad den lovar. Fördelarna med fri energi är uppenbara. Nackdelarna finns också – blir det ännu mer hysterisk befolkningstillväxt, ännu mer skövling av planetens redan till bristningsgränsen ansträngda miljö? ”With great power comes great responsibility”, som det heter. Det är frågan i vilken mån mänskligheten är mogen det ansvaret.

En sista fundering om tajmingen har jag också: Att den verkar så tillrättalagd, det tyder kanske än mer på att det hela är en bluff från Rossi och hans kompisar. När bättre att försöka sig på en fräckis än just nu, när världen som mest skriker efter en sådan uppfinning?

Det skall som sagt bli högintressant att se vart det här tar vägen framöver. Oljan tar slut hur som helst, så mycket vet vi. Vad händer då? Nutiden är en intressant tidsepok att råka ha fötts i!

Ny Tekniks artiklar i ämnet: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13

I efterspelet kommer det väldigt många fördömanden av pastorn, som borde ha insett vad följden av hans luntande skulle bli. Bland annat president Obama och FN:s Afghanistan-sändebud de Mistura har varit inne på det spåret. Men dessa fördömanden är fullständigt fel!

Pastor Terry Jones är en uppmärksamhetstörstande pajas, varken mer eller mindre. Visst borde han ha låtit bli, visst borde han insett följderna – och det gjorde han säkert också, det var nog precis det här scenariot han var ute efter. Men det är oväsentligt i sammanhanget. Att älta pastorns roll i det hela är att fördunkla sakfrågan.

Hur kan någon överreagera så till den milda grad på en religiös symbolhandling som denna? Jag förstår det inte. Det är kanske inte så konstigt heller. Som svensk, född på 70-talet, efter den gamla kristendomens död och före nyandlighetens uppvaknande, ingår jag förmodligen i världshistoriens mest sekulariserade generation. Ingen på jorden har någonsin haft sämre förutsättningar än jag att förstå religiös fanatism.

Men alltså: Om man blir förbannad av en sådan här sak, då är en rimlig motreaktion att gå och offentligt bränna en bibel. Är man riktigt ilsk kan man kanske bränna en hel hög. Quid pro quo. Ha, där fick ni! Det skulle jag utan vidare kunna förstå. Men att på grund av en bränd koran samlas i en pöbel och gå till storms mot varje symbol för västerlandet och kristenheten man kan finna, det saknar varje rim och reson. Och det var inte ens något slags helig bärsärkagång det var frågan om, där de FN-anställda råkade komma i vägen. Nej, dessa mördare hade full kontroll på vad de gjorde. Svensken som dog letades upp, drogs fram ur sitt gömställe, och så skar de halsen av honom. En rysk FN-anställd som kunde språket och hade sinnesnärvaro nog att påstå att han var muslim skonades, så vad det handlade om var religiöst motiverade iskalla avrättningar.

Man kunde kanske fundera på om religionen bara var ett svepskäl, att det i själva verket var ett utfall mot de som ockuperar afghanernas land. Men nej, vi har sett precis lika hysteriskt överdrivna reaktioner tidigare från de flesta länder i den muslimska världen, ockuperade eller inte. Är det inte en koranbränning så är det en teckning eller rondellhund av Muhammed. Det verkar helt enkelt finnas en grundläggande fanatism inbyggd i nutidens islam, där tanke och förnuft kopplas bort så fort de rätta strängarna slås an. Det är detta som är grundproblemet, inte den uppblåsta nollan Terry Jones. Islam måste lära sig att tåla kritik, i alla former, även fullständigt missriktad eller oförskämd sådan. Att klara det är en helt nödvändig förutsättning för varje trossystem, samfund eller organisation som vill ha en plats i den moderna världen.

Istället för att försöka förstå och respektera den otyglade fanatismen borde Väst fördöma den och enbart den. Att lyfta fram pastorn som orsak till det skedda är, även om man fördömer pöbeln i samma andetag, att ge ett berättigande till reaktionen. Det finns aldrig någon som helst ursäkt för att ta livet av folk på grundval av en symbolhandling. Aldrig.

För att en gång för alla banka in den läxan i fanatikernas skallar borde Väst nu unisont, i alla länder, bränna koraner dagligen, publicera fler karikatyrer i samtliga tidningar, skända profeten och spotta mot Mekka fem gånger om dagen. För rättvisans skull bör man göra detsamma med biblar, Jesusbilder och symboler för alla andra religioner. Fortsätt med detta oförtrutet dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad, och låt fanatikerna av alla de sorter kravalla sig trötta. Till slut kommer de att inse att deras överreaktion inte gör någon nytta, och att all denna skändning faktiskt inte skadar deras religion alls, så länge man helt enkelt ignorerar den.

Enda alternativet till ovanstående handlingsplan är att Väst fortsätter som förut, att huka för intoleransen och desperat försöka undvika allt som kan väcka anstöt. Den vägen leder i förlängningen till avskaffandet av det fria och öppna samhälle vi tror på, det samhälle som många generationer före oss har kämpat och blött för att skapa. Och det är helt enkelt inte acceptabelt. Ibland måste man stå upp för det man tror på, till och med i västvärlden.

Länkar: GP, GP, GP, GP, GP, DN, DN, DN, DN, DN, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, AB, AB, AB, XP, XP, SkD

Utan ytterligare utbroderingar – men lugn, det kommer mycket mer svammel längre ner! – kommer dikten här, först i original och sedan i min översättning.

* * *

When you are old and gray and full of sleep
And nodding by the fire, take down this book,
And slowly read, and dream of the soft look
Your eyes had once, and of their shadows deep;

How many loved your moments of glad grace,
And loved your beauty with love false or true;
But one man loved the pilgrim soul in you,
And loved the sorrows of your changing face.

And bending down beside the glowing bars,
Murmur, a little sadly, how love fled
And paced upon the mountains overhead,
And hid his face amid a crowd of stars.

- William Butler Yeats

* * *

När du är gammal, grå och sömnen snar
och nickar till vid brasan, denna stans
så sakta läs, och minns den milda glans
och djupa skugga dina ögon bar.

Hur många älskade din fröjds behag
och, falskt och sant, din skönhet likaväl,
men en man älskade din pilgrimssjäl
och sorgens spel i dina anletsdrag.

Så kura invid härdens värme och
mumla i vemod kärlekens sorti,
hur upp bland höga berg han flyktat fri,
och gömt sitt anlet i en stjärneskock.

- Börjesson

* * *

Yeats skall ha skrivit den här dikten – som är löst baserad på en dikt av den franske 1500-talspoeten Pierre de Ronsard – efter att ännu en gång ha fått korgen av en skådespelerska, feminist och irländsk nationalist han trånade efter. ”Titta här vad du går miste om. De andra älskar bara ditt utseende och din charm, men jag, jag är minsann kär i din själ! När du blir gammal kommer du att ångra dig.” Kvinnan i fråga, som hette Maud Gonne, tog senare åt sig en del av äran för Yeats diktarskap och skrev till honom:

”Du gör vacker poesi av det du kallar din olycka, och du är lycklig i det… Världen borde tacka mig för att jag inte gifter mig med dig.”

Det är andra versen, den om pilgrimssjälen, som är mest känd och ofta citerad, och det var också den som ropade till mig att den ville bli översatt. De andra fick åka med av bara farten.

Jag har gjort lite efterforskningar, men jag har inte kunnat hitta någon annan svensk översättning av den här dikten. Kanske är jag först! Yeats är överhuvudtaget ganska sparsamt översatt till svenska. Det är mest hans teaterstycken och noveller som undfått den nåden, inte hans diktande.

”Knappt ett tjugotal av hans 375 dikter har tolkats till svenska – framför allt under mellankrigstiden av Erik Blomberg, Anders Österling, Karl Asplund och Gunnar Mascoll Silverstolpe”,

skriver Kaj Attorps. Han kom 2001 ut med en samling av sina 52 favoritdikter av Yeats, tillsammans med en kortare levnadsteckning och lite kommentarer och bakgrundsfakta till varje dikt. Samlingen har fått titeln ”Han önskar att hans älskade vore död”, efter en av dikterna som är med. Boken är nog så intressant, i och för sig, men Attorps vågade inte riktigt löpa linan ut. Han har inte tolkat dikterna på svenska, utan bara prosaöversatt dem, för att göra det enklare för läsaren att ta till sig dem i det engelska original som också finns med i boken. Angående varför det finns så få tidigare Yeats-översättningar skriver Attorps:

”Förklaringen måste väl i första hand sökas i att han är extremt svåröversatt. Ty Yeats är kanske det engelska språkets störste versvirtuos efter Shakespeare, på en engelska dessutom med speciella iriska inslag.”

Må så vara, men jag tycker ändå det är lite klent av honom att inte göra ett försök, och ge även den inte fullödigt engelskkunnige svensken chansen att upptäcka Yeats. Några av de tidigare diktöversättningarna, från mellankrigstiden alltså, finns med i Attorps bok, och de är i mina ögon väldigt lyckade. Dessa tidigare översättare var å andra sidan själva ”traditionella poeter med ett stort hantverkskunnande”, som Attorps uttrycker det, medan han själv ”bara” är litteraturkritiker och prosaförfattare, så han kanske ansåg uppgiften vara honom övermäktig.

Hur som helst, att just den här dikten var svåröversatt kan jag utan vidare skriva under på! Dels finns det alltid ett problem i dikttolkning från engelska till svenska, då engelskan tenderar att ha färre stavelser i sina ord, inte minst i verben. Det gör det vanskligt att behålla samma versmått som originalet. Sedan finns det sådana finesser som till exempel det myckna användandet av ordet ”and”, vilket drar ner tempot i läsningen och på så sätt bidrar till att mana fram bilden av den gamla kvinnan och hennes trötta och långsamma rörelser. Det där lyckades jag inte fullt ut få med i min version, och inte heller den veritabla orgie i ordet ”loved” som andra versen bjuder på.

En annan komplikation var andra raden i sista versen. Ordet murmur innebär ett ”hack” i versmåttet, man måste nästan betona det på andra stavelsen för att det skall passa i rytmen. Är detta för att Yeats tyckte att det var så väsentligt att använda just det ordet att han hellre kompromissade lite med rytmen än att slopa det? Eller är rytmbrottet kanske fullt medvetet, med någon för mig okänd avsikt? Jag valde att försöka återskapa precis samma sak i översättningen, vilket ger en lite mindre lättflytande rad än om jag till exempel hade valt ”beklaga lågmält kärlekens sorti”, som jag övervägde. Är det bättre att vara mer trogen mot originalet, eller mot den svenska dikten som ett självständigt verk? En lurig avvägning, men en av de många saker som gör såna här översättningsförsök så roliga att pyssla med! Och totalt sett får jag säga att jag är riktigt nöjd med min översättning.

Återstår att se om denna känsla av tillfredställelse kan få mig att ta mig an – och i undantagsfall rent av färdigställa! – ytterligare dikttolkningar vad det lider. Det kunde kanske vara trevligt för mina eventuella läsare, som ett avbrott i all politik den här bloggen tycks halka in på hela tiden. Om inte förr så lovar jag att återkomma med någon form av poesirelaterat inlägg även på (eller någon vecka efter ) nästa års internationella poesidag!

Skall du läsa en enda text som reder ut begreppen och förklarar bakgrunden, och understryker hur stor risken är att det här kommer att hända igen, så rekommenderar jag den här, skriven av Julia Caesar.

Jag håller nog inte med henne om allt, jag har fortfarande svårt för de där skuldbeläggandena av islam i stort, och därmed indirekt av alla muslimer, som hon ägnar sig åt här (vilket även Sverigedemokraterna brukar göra, som jag har skrivit om tidigare). Att det finns moderata muslimer, vilket Caesar själv skriver, bevisar enligt mig att det också finns en moderat islam. De extrema islamisterna skulle kanske inte erkänna det de moderata bekänner sig till som ”äkta” islam, men vem fasen har givit dem ensam tolkningsrätt?

Men med den brasklappen framförd vill jag ändå starkt rekommendera artikeln, som förutom att vara ytterst angelägen också är välskriven, insatt och rik på fakta. Den behöver läsas av så många svenskar som möjligt. Det här perspektivet behöver begrundas och diskuteras (och gärna även kritiseras), inte tystas ner som görs i dag. (Som till exempel när övriga partier i dag kommer att säga tvärt nej till SD:s förslag att i riksdagen diskutera islamistisk extremism, eftersom det riskerar att skapa en vi-mot-dem-debatt.) Och om Caesars siffror stämmer, att Sverige varje år importerar ca 2 000 islamister (alltså den extrema sortens muslimer), då är läget oerhört akut, och artikelns rubrik mycket välfunnen: Dags att vakna, Sverige!

Alla muslimer är inte islamister eller terrorister. Men vilka som är ”fredliga” muslimer och vilka som är våldsbenägna islamister vet varken svenska politiker eller myndigheter och absolut inte den svenska allmänheten. Vi är helt enkelt levande försökskaniner för ”den svenska öppenheten”.
[...]
Enligt flera olika beräkningar brukar andelen islamister hamna på mellan 5 och 10-15 procent av muslimerna. Om vi tar den lägsta siffran, 5 procent, innebär det att Sverige varje år importerar omkring 2 000 islamister. Det är en häpnadsväckande naivitet från Sveriges regering och riksdag om man tror att ett okontrollerat inflöde av islamister i den storleksordningen inte får konsekvenser i form av terroristdåd. Man kan inte med ena handen bedriva massimport av islamister och med den andra tala om att ”värna den svenska öppenheten”. Ekvationen går inte ihop.

Länkar: DN, DN, GP, GP, GP, SvD, SvD, SvD, SvD, SVT, SVT

(S) gamla profil: Tydlig, enkel, tidlös

Men numera röstar jag inte borgerligt heller. Jag står inte ut med Alliansens marknadsextremism, deras människofientlighet och deras dolda agendor, där de steg för steg smyger in en nyliberal ”alla får klara sig själv”-politik dold under en täckmantel av närmast socialdemokratisk retorik.

Nu när sossarnas identitetskris debatteras så flitigt så har jag därför funderat en del på om det finns något de skulle kunna göra för att få en sån som mig att faktiskt överväga att rösta på dem. Något som ändå påminner om sossepolitik då, menar jag – jag begär inte att de skall överge hela sin ideologi för min skull! Och ja, det tror jag faktiskt att det gör. Och inte bara jag, jag tror att detta skulle tilltala många nya väljare, få många gamla (S)-väljare att känna igen sitt parti igen, och ge sossarna ny luft under vingarna. Det pratas mycket om hur (S) behöver förnya inte bara sitt ledarskap utan också sin politik, och hitta lösningar på de frågor som faktiskt berör folk mest i nutiden. Behovet tycks de flesta vara eniga om, men hittills har jag inte sett några som helt konkreta förslag på vad den där förnyelsen skall bestå i. Men hör upp nu, kära sossar, för här kommer ett sådant förslag!

* * * * *

DE TVÅ PROBLEMEN

Två av vår tids stora frågor är arbetslösheten och miljöförstöringen. Det förstnämnda påverkar vår vardag här i Sverige, precis som i resten av västvärlden, och för med sig massor av följdproblem. Det sistnämnda är inte lika uppenbart i våra dagliga liv, men många bär i dag på en ständig gnagande oro över att hela planeten håller på att gå kaputt. Framtidsutsikterna verkar dystra. Men båda problemen går att lösa, eller åtminstone minska, med samma åtgärd!

Problem 1: Arbetslösheten

Att miljön är en global fråga är självklart för de flesta. Men faktum är att detsamma gäller arbetslösheten. Vi kan på nationell nivå sträva efter högre konkurrenskraft genom effektiviseringar och bättre skolad arbetskraft, vi kan stimulera innovationer och företagande, och på ett så rättvist sätt som möjligt försöka fördela välståndet från de arbeten som finns kvar. Men det gör liten skillnad i det stora hela, det skapar få nya jobb utan bromsar bara utflyttandet av de befintliga jobben en aning. Det angriper inte problemets rötter. De strukturella orsakerna till att arbetslösheten ökar i Sverige ligger i det jag skulle vilja beteckna som ”rovglobaliseringen”.

Det är ju egentligen ingen hemlighet alls varför jobben försvinner från Sverige. Anledningen är att merparten av det vi konsumerar numera tillverkas i andra delar av världen istället; i Kina, Vietnam, Bangladesh etc. Varför då? Jo, för att det är mycket billigare att tillverka det där. Men varför är det billigare? Är vi för ineffektiva eller dåligt utbildade här hemma för att kunna hävda oss? Nej, självklart är det inte där problemet ligger. Men här i väst har vi under tvåhundra år av industrialism gradvis stiftat lagar och etablerat fackförbund som förbättrat arbetarnas villkor och ställt allt strängare krav på miljöhänsyn vid produktionen. I de nya tillverkningsländerna finns det mycket svagare sådan lagstiftning, eller kanske ingen alls. Deras låga produktionskostnader är ett resultat av att de tar genvägar som vi själva inte längre tillåter oss att ta.

(S) nya profil: Förvanskad, marknadsanpassad, flertydig

Det finns ingen möjlighet för ett företag i Sverige att konkurrera mot ett i Kina, eftersom man tävlar på helt olika villkor. Så är det bara, och så länge spelets regler förblir de samma så kommer vi inte att kunna ha den typen av jobb i Sverige. Vi försöker ändå, och pressar de som fortfarande har jobb till bristningsgränsen, och ibland bortom, med ständiga rationaliseringar och effektiviseringar, men i längden är det förstås förgäves. Tyvärr har våra politiker, oavsett färg, de senaste decennierna viljelöst accepterat den här utvecklingen, och betraktat den svenska tillverkningsindustrins död som en naturlag. Deras lösning på arbetslösheten är att vi istället skall utföra ”mer kvalificerade” jobb här hemma, medan de där andra länderna gärna kan få ta över våra skitjobb. Detta är inte bara en naiv lösning, den vittnar dessutom om en obehaglig människosyn. Varför i hela friden skulle inte lågkostnadsländerna klara av även de kvalificerade jobben? Tror våra politiker kanske att vi är något slags övermänniskor här i väst, på en högre utvecklingsnivå än de där andra någonsin kan nå? Nej, de högteknologiska och forskningsintensiva jobben tar kanske lite längre tid på sig att försvinna, men det är bara en tidsfråga. Vi måste inse att det finns absolut ingenting vi kan göra i Sverige som de inte kan göra ungefär lika bra i bortre Asien också. Ändras inte grundförutsättningarna så kommer vi så småningom att vara ett land där vi bara utbyter tjänster med varandra. ”Tvättar du min bil så går jag ut med din hund.” Kanske kan vi upprätthålla en uthärdlig standard genom våra råvaror, och då framför allt skogen. (De andra, ändliga råvarorna tar ju slut så småningom.) Men det är definitivt ingen framtid att se fram emot.

Sossarna har i dag ingen lösning, eller ens en riktig problemanalys av arbetslösheten. Eller om de har det så har de i alla fall inte lyckats kommunicera den utåt. Allt de tycks vara inne på är små finjusteringar av skatter och avgifter, det eviga mantrat om utbildning (som förstås alltid är nyttig, men hur skall man kunna utbilda bort ett för högt löneläge?), och att ge de arbetslösa jobb i offentlig sektor. Det är klart att det alltid finns behov av mer folk där, men varifrån skall pengarna komma? Att anställa folk i det allmänna är inte välståndsskapande utan välståndsfördelande. Inget fel i det, men det löser på inget vis problemet med att Sverige inte kan hävda sig på världsmarknaden.

Alliansens officiella linje innebär heller varken lösning eller problemförståelse. Den går ju ut på att genom en kombination av morot och piska göra det bättre att arbeta och sämre att vara arbetslös. Åtgärderna riktar sig alltså mot arbetstagarna snarare än arbetsgivarna. Det här känns ju spontant bakvänt. Finns det färre jobb än arbetssökande så ändras väl inte det av att de sökande söker mer aktivt? Om vi antar att det ändå finns en del lediga platser som aldrig tillsätts därför att det inte går att hitta någon lämplig sökande, då kan åtgärderna nog ge en viss effekt. Men det är rimligen bara på marginalen, de allra flesta lediga jobb tillsätts. Hade det inte varit bättre att satsa pengarna på arbetgivarna istället, t ex genom att sänka deras avgifter?

Den andra halvan av Alliansens lösning är att lägre skatter för de som jobbar skall stimulera den privata konsumtionen, och detta i sin tur skapar jobb. Men gör det verkligen det? Om vi köper en ny platt-TV vartannat år istället för vart tredje, hur många jobb skapar det då? Ett eller annat kanske, hos importören eller hos Elgiganten. Men TV:n tillverkas i Kina, det är där en ökad konsumtion ger utslag. Och dessutom – vill vi verkligen öka konsumtionen? Finns det inget vettigare att göra med våra liv? Alldeles bortsett från att det äter upp naturtillgångarna och föröder planeten så har vi väl rimligen redan alla prylar någon kan behöva. Bygg grejorna så att de håller, så kan vi låta bli att köpa nytt hela tiden.

Men det där är alltså den officiella linjen från Reinfeldt & Co. Bakom kulisserna verkar planen snarare vara – och det har förvånande nog också delvis bekräftats av VDn för Timbro, borgerlighetens ideologiska nav – att ett större utbud av arbetskraft skall pressa ner lönerna. Folk tar hellre ett jobb för mindre lön än att helt gå utan och bli jagade av de felbenämnda trygghetssystemen. Detta späs dessutom på av att Alliansen vill ha en stor arbetskraftsinvandring, och då även av outbildade som är mer villiga att ta låglöne- och lågstatusjobb. Det här är ett lite rimligare resonemang ur ekonomisk synvinkel, även om Alliansen förstås inte medger att det är så de tänker. Det har förutsättningar att ha en viss effekt, även om vi rimligen inte kommer ner till t ex Kinas nivå. Men är det verkligen så vi vill ha det? Skall vi lägga ner välfärdssamhället och backa 200 år i utvecklingen för att försöka ta upp kampen mot låglöneländerna på deras villkor?

Problem 2: Miljön

Som en ytterst obehaglig följdeffekt av den utlokaliserade tillverkningen föröds också miljön. Genom att flytta bort produktionen av våra konsumtionsvaror till låglöneländer får vi varorna billigare, men till priset att varje liten pryl tillverkas på ett betydligt mindre miljövänligt sätt än om vi hade gjort det själva. I första ledet drabbar miljöförstöringen främst tillverkningsländerna. Det är där den verkligen syns och är uppenbar. Men vi har bara en jord och den är rund. Allting sitter ihop, och det vi sår i Kina eller Bangladesh i dag får vi skörda i gamla Svedala i morgon.

Att varje enskild pryl tillverkas mindre miljövänligt är inte heller det enda problemet. Motivet till utflyttningen var ju att sänka tillverkningskostnaderna, och det där har lett till en konsumtionskultur där det enda som räknas, det enda företagen konkurrerar om kunderna med, är priset. Det vi köper är därför mestadels billigt skräp, som snart går sönder och tvingar oss att köpa nytt. Men det gör inte så mycket, det är ju billigt! Vi gör alltså av med mycket fler prylar som ett resultat av den här ”utvecklingen”, vilket förstås i hög grad bidrar till de galopperande miljöproblemen.

Att vi har de miljöskyddslagar vi har här på hemmaplan måste rimligen ses som ett utslag av att vi faktiskt bryr oss om och vill värna miljön, trots att det kostar pengar att göra det. Men vilket otroligt hyckleri är det då inte att vi sedan väljer att köpa alla våra saker från länder som inte tar samma hänsyn! Tydligen vägde miljön ändå väldigt lätt gentemot chansen att spara några spänn.

Om regering eller opposition faktiskt har någon plan för att ta sig an miljöförstöringen på ett globalt plan så har jag lyckats missa den. Det pratas mest om att försöka minska våra lokala utsläpp här i Sverige med si och så många procent. Det kanske kan göra lite nytta i marginalen, men kommer ju inte i närheten av att tackla de stora orsakerna. Och att minska våra utsläpp genom att flytta även den lilla återstoden av vår industri till andra sidan jorden, det är återigen ett gigantiskt hyckleri. Då kanske vi klarar våra egna utsläppsmål på grund av detta, och så riktar vi stark kritik mot att Kina inte klarar sina – när det i själva verket är våra utsläpp de släpper ut!

* * * * *

LÖSNINGEN

Så hur kan man komma till rätta med rovglobaliseringen, med företagens jakt på lägre kostnader och högre vinster genom rovdrift på såväl människor som natur? Det är förvånansvärt enkelt, åtminstone i teorin, och kan förklaras på mindre utrymme än det tog mig att beskriva problemen. Det som krävs är helt enkelt att vi börjar betala det faktiska priset för våra konsumtionsvaror.

Med det menar jag att om en vara är onaturligt billig för att inga miljöhänsyn tagits vid tillverkningen, eller för att arbetarna har oskäligt dåliga villkor, då skall detta ge ett motsvarande påslag på priset, så att det inte längre går att vinna konkurrensfördelar genom att fuska. Med denna ”dopning” satt ur spel kommer det istället att uppstå riktig konkurrens, där företagen tävlar om att tillverka bästa möjliga varor på effektivast möjliga sätt. I sådan konkurrens bör Sverige och Europa kunna hävda sig väl (och kan vi inte det är det bara vårt eget fel). Detta leder på sikt till att vi åter blir ett industriland, och återupprättar vårt välstånd. På köpet gör vi en mycket större insats för miljön än något vi kan göra annars.

Rent konkret tänker jag mig att detta åstadkoms genom att på EU-nivå införa något jag vill kalla rättvisetullar på all import. Dessa skall vara avvägda till att precis lagom kompensera för de orättmätiga konkurrensfördelar som vunnits genom oacceptabla arbetsvillkor eller obefintligt miljöskydd. Mycket viktigt är att tullarna verkligen handlar bara om miljö och arbetsrätt, och inte blir till vapen i handelskonflikter, med godtyckliga nivåer satta av utrikespolitiska hänsyn. Tullnivån bör därför sättas av opartiska bedömare, som till exempel Världsnaturfonden och Amnesty, utifrån det aktuella tillverkningslandets lagstiftning på dessa två områden. Så fort ett land blir bättre på endera området så sänks tullen på import därifrån, vilket innebär att det lönar sig för dem att satsa på sådana åtgärder – och för oss att göra detsamma för att behålla vårt försprång. Och lika väsentligt är att de tullpengar som fås in på det här sättet inte skall ner i importörlandets kassakista som en extra intäkt. Det är inte det som är poängen, och det är viktigt att det inte heller uppfattas så. Pengarna kan istället, för att ytterligare förstärka reformens positiva effekter, användas till insatser för att förbättra miljö och arbetsrätt, företrädesvis i tredje världen. Hur ett system för sådana här rättvisetullar skulle kunna se ut mer i detalj har jag skissat på tidigare. (Läs gärna där innan du ställer de mer uppenbara frågorna, som hur det skulle fungera med varor med flera tillverkningsländer, eller hur det blir om tillverkningslandet har bättre arbets- och miljölagstiftning än importlandet.)

* * * * *

Den stora politiska utmaningen blir att lyckas förmedla till väljarna insikten att vi måste betala mer för våra konsumtionsvaror, och alltså bli lite fattigare på kort sikt, för att långsiktigt rädda landet och världen. Jag är osäker på om sossarna klarar den utmaningen, men jag är övertygad om att inget av de andra partierna gör det. Alliansen har en lång tradition av att bara appellera kortsiktigt till folks plånböcker och egenintresse, och skulle sakna trovärdighet om de plötsligt började vädja till människors solidaritet och långsiktiga tänkande. Och V och MP är för små för att någon skulle ta ett så pass radikalt förslag på allvar om det kom från dem. Dessutom måste en sådan här sak som sagt införas på EU-nivå, nationellt vore det meningslöst. Bara sossarna har ett tillräckligt starkt nätverk av likasinnade partier i Europa för att kunna driva frågan på den nivån. Principerna bakom förslaget, med globalt ansvarstagande och långsiktigt samhällsbyggande istället för kortsiktig profitmaximering och rovdrift, ligger också väl i linje med de ideal som socialdemokratin brukade stå för innan man förlorade sin väg.

Naturligtvis skulle en sådan här reform väcka ont blod på en del håll. Kina skulle till exempel inte bli glada alls, och kanske skulle även USA delvis drabbas av tullarna. Givetvis finns det också många praktiska problem att lösa, dels med utformningen av systemet, men säkert också med diverse frihandelsavtal och liknande. Men att nuvarande ordning inte fungerar, att vårt välstånd urholkas och vår planet föröds av den rådande frihandeln helt utan samvete, det borde vara uppenbart för alla vid det här laget. Vi måste börja stå upp för våra värderingar, och våga säga rakt ut att demokrati, frihet och mänskliga rättigheter är bättre än diktatur och förtryck, att miljöskydd är bättre än skövling, och att vi hädanefter tänker sträva efter att främja dessa värderingar även på global nivå. Det är den enda vägen framåt. Det parti som förmår att sprida den insikten, som är modigt nog att lämna den upptrampade vägen mot undergången och söka högre mark, kan bli framtidens stora dominant i svensk och europeisk politik. Blir det Socialdemokraterna?

* * * * *

Det skrivs och diskuteras förstås enormt mycket om sossarnas framtid efter valmisslyckandet. Här är ett axplock av alla artiklar och blogginlägg:
AB, AB, AB, AB, AB, AB, AB, AB, AB, AB, AB, Arenagruppen, DD, DD, DD, DN, DN, DN, DN, GP, GP, GP, GP, GP, GP, GP, GP, SDS, SkD, SkD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SVT, SVT, Tiden, XP, XP, XP, XP, XP, Peter Högberg, Peter Andersson, Robsten, Storstad, Kajsa Borgnäs, Schlaug, Partistaten, Andreas Johansson Heinö, Stenudd, Ulf Bjereld, Vänstra stranden, Lena Sommestad, Lena Sommestad

Och här är några enskilda bloggar som skriver mycket i ämnet:
Storstad, Kajsa Borgnäs, Veronica Palm, Partistaten, Mitt i steget, Ulf Bjereld, Lena Sommestad

Men jag måste ändå sticka emellan med en kortis om något helt annat. Mot min vana tycks jag ha gått och blivit mainstream, i så mening att jag precis som så många andra har fastnat för ”Så mycket bättre” i TV4 på lördagskvällarna. För den som till äventyrs inte vet är detta ett program med den enkla idén att sju kända artister bor tillsammans under någon vecka och tolkar varandras låtar. Varje person har en dag, då denne bestämmer vad man skall hitta på, och var och en av de andra framför då en egen version av en av personens låtar. (Själva låtarrangemangen är naturligtvis förberedda innan.)

Hyllningarna av programmet har varit översvallande, och kanske rent av lite överdrivna. Bortsett från det där med musiken är det egentligen ganska banalt, med halvhjärtade dagsaktiviteter och lite kvasipsykologiska diskussioner artisterna emellan. Men programmet kännetecknas ändå hela tiden av en varm, öppen och respektfull ton som är mycket befriande i detta förnedringstevens tidevarv.

Och så har vi då musiken. Det är här det genialiska i programidén kommer fram. Att se dessa kändisar ta sig an låtar från helt andra genrer än deras egen, låtar som de förmodligen annars aldrig skulle ha kommit på tanken att ge sig på, och ambitiöst och med stor respekt göra dem till sina egna, och att samtidigt se originalartistens reaktion på tolkningen, det är det som gör det här så sevärt. En Lasse Berghagen-ballad utifrån en av Petters raplåtar, Pluras rockversion av en discodänga av September, Thomas Di Levas omisskännligt ”dilevska” tolkning av en Christer Sandelin-hit… Det uppstår stor kreativitet i de här osannolika stilkrockarna, och resultaten har genomgående varit förvånansvärt bra. Det mycket skickliga husbandet bidrar förstås också starkt till succén.

Men varför jag alls skriver det här inlägget, det är inte för att hylla programmet som sådant, även om det alltså förtjänar att berömmas. (Och dessutom, de få gånger TV4 överhuvudtaget gör något som inte är helt kass så är det i sig en stor överraskning och värt att framhålla.) Det som triggat igång mig är en specifik tolkning, nämligen Septembers version av Di Levas gamla dänga ”Vem ska jag tro på”. Den är så osannolikt bra!

Jag hade överhuvudtaget inte hört talas om September (som egentligen heter Petra Marklund) innan det här. Hon är tydligen stor i USA, men har inte riktigt slagit i Sverige förrän nu. Jag har nu i efterhand lyssnat på en del av hennes låtar och konstaterat att jag känner igen dem från radion. Jag har bara inte vetat att det var hon som gjort dem. Men i ”Så mycket bättre” har hon verkligen glänst. Hennes tolkningar har genomgående varit de mest originella, kreativa och genomarbetade i programmet, och hon har i mina öron faktiskt klivit fram som en av Sveriges bästa sångerskor.

Och, som sagt, hennes ”Vem ska jag tro på” är enastående! Jag har lyssnat på den hur många gånger som helst nu, och får fortfarande gåshud – bokstavligt talat, faktiskt. Petra har en sån otrolig precision i hur hon sjunger. Varje litet avsteg från huvudmelodin, varje liten skörhet eller plötslig mäktighet i rösten verkar så in i minsta detalj genomtänkt. Det hade varit roligt att veta hur mycket jobb hon har lagt ner på det här arrangemanget, och på att öva in sången.

Lyssna och njut!

Länkar: AB, DT, SDS, SvD, VF, XP

Det är välkommet att det här ämnet diskuteras ur en mer filosofisk synvinkel för en gångs skull. (Det skulle för övrigt fler debattämnen må bra av: att inte bara diskutera hur något skall göras och vad det får för effekt, utan också varför man gör saker och ting.) Men jag håller inte med Schultz.

Det finns som jag ser det fyra tänkbara anledningar till varför brott skall bestraffas:

1) I avskräckande syfte
Om man vet att det kommer surt efter är man förhoppningsvis mer benägen att avstå från brottet. ”Don’t do the crime if you can’t do the time”.

2) I preventivt syfte
En person som sitter inne kan inte begå några nya brott. Straff av den här anledningen bör förstås baseras på den bedömda risken för återfall.

3) I rehabiliterande syfte
Genom att tvinga brottslingen att genomgå behandling, som att konfronteras med följderna av sitt brott, få tid att tänka igenom sitt liv, och i bästa fall förberedas för ett nytt och hederligt leverne, så blir den dömde förhoppningsvis mindre benägen att begå nya brott efter avtjänat straff.

4) I rättvisesyfte
Allmänheten, och inte minst brottsoffren, förväntar sig att gärningsmannen straffas för att det ”känns rätt” av moraliska skäl. Detta straff motiveras alltså inte av sin påverkan på brottslingen, utan av att det står i samklang med den allmänna rättsuppfattningen.

Det Mårten Schultz vurmar för i texten är anledning 4. Men själv ser jag inget egenvärde i det syftet. Om det utdömda straffet uppfyller de tre första punkterna – och i tvåan inkluderas då att kunna låsa in någon på livstid om personen är så förhärdad att det inte går att få ner återfallsrisken till en acceptabel nivå – då måste väl det rimligen räcka? Vad är vitsen med att straffa för straffets skull? Vad uppnår man med det?

I årtionden har det varit strängeligen förbjudet att överhuvudtaget diskutera invandring och integration, oavsett hur dåligt den har fungerat. Den som försökte blev en paria, utstött och förhånad, och politiken låg fast oavsett vilket block som hade makten. Men när folket så småningom blivit tillräckligt förgrymmade över detta för att rösta fram ett missnöjesparti som driver frågan, då jäklar händer det saker. Med viss början redan i valrörelsen, och som en formlig explosion nu efter att SD:s riksdagsplats blev ett faktum, så pratas det knappt om något annat än just invandring och integration. Det kvittar faktiskt (åtminstone vad gäller just den frågan) hur mycket eller lite inflytande de där 20 SD-ledamöterna till slut får i riksdagen; diskussionen är ändå i gång och kan inte hejdas.

Det känns mycket skönt att få bekräftat det man ibland tvivlat på: Det må gå oerhört långsamt, men demokrati fungerar faktiskt!

Nu återstår bara att rösta in ett missnöjesparti i EU-frågan, ett mot övervakningssamhället, ett i försvars- och värnpliktsfrågan, ett mot globalisering, ett mot …

Jag är rätt stolt över mig själv, faktiskt. Nu menar jag inte just över vad jag röstade på, utan att jag gjorde ett väldigt medvetet val. Inför det här valet har jag funderat, analyserat, lyssnat på debatter och läst partiprogram i en betydligt större utsträckning än något val tidigare, och även själv i viss mån deltagit i debatten med blogginlägg och kommentarer. Jag känner mig helt enkelt som en god demokrat, som tagit min rösträtt på allvar! Detta något självgoda välbefinnande tänker jag vältra mig i resten av kvällen, det kan jag vara värd.

Sedan går vardagen vidare. Hur det blir med den här bloggen, om uppvaknandet bara var tillfälligt eller om jag kommer att fortsätta att uppdatera den hyfsat ofta får vi väl se, men just nu känns det som om skrivandet är väl värt besväret. Det är helt enkelt nyttigt att reda ut för sig själv vad man egentligen tycker och tänker. Därför kommer jag också att fortsätta att fila på mitt ”partiprogram” i min andra blogg. Det är bara några inlägg kvar, tror jag, innan jag har rett ut de ämnen jag har gått och grunnat på, så det vore ju synd att inte fullborda verket.

Ha en trevlig valvaka, kära (eventuella) läsare!

* * * * *

Som ett sista P.S. vill jag bara lägga in det politiska budskap som grep mig mest under den gångna valspurten. Inte så att det nödvändigtvis påverkade hur jag röstade, men bättre än något annat lyckades det hamra hem budskapet: Politik är viktigt! Och det är så oerhört väsentligt att inte bara hjärnan utan även hjärtat är med och bestämmer.

Den här bilden ur Stockholmsnatt, en serie i Svenska Dagbladet, träffade mig av någon anledning mitt i maggropen och fångade på pricken vad valet egentligen handlar om. (Klicka för en större version.)