Bienvenido a Gotemburgo

Det har blossat upp en ”het” debatt här i stan om vad stället egentligen heter. Ja, Göteborg förstås, men hur blir det när man riktar sig mot en utländsk målgrupp? Tydligen använder staden namnet Göteborg i alla officiella sammanhang numera, oavsett vilket språk man talar. Man använder till exempel namn som Göteborg City Airport (vad var det för fel på det gamla hederliga namnet Säve flygplats?) och Göteborg International Film Festival. Folkpartisten Mikael Janson trivs inte med detta, utan har lagt en motion till kommunfullmäktige om att återupprätta det sedan århundraden väletablerade internationella namnet Gothenburg.

Ett citat ur motionen:

Göteborg är den namnform staden officiellt håller sig till i alla sammanhang. Det finns någon marknadsföringsidé om att det ökar tydligheten, men samtidigt förminskar det stadens internationella arv och det som säkerligen många göteborgare känner en viss stolthet över, att vara en stad i världen, med egna kända benämningar liksom många av världens stora städer. Självklart skall vi använda vår egen namnform på svenska och också som stadens officiella namn. Däremot är det synd att helt sudda bort våra internationella synonymer för Göteborg och framförallt förstås världsnamnet Gothenburg, om inte annat för att göra tydligt att det faktiskt är ett och samma, en och samma stad.

Det här är en intressant fråga (om man är en språknörd som jag), men jag tycker att den är felaktigt ställd! Vi svenskar bör inte lägga oss i vad staden skall heta på andra språk. Engelsmännen väljer själva om de vill säga Peking eller Beijing, Bombay eller Mumbai, Brunswick eller Braunschweig – och följaktligen också Gothenburg eller Göteborg. Det är precis samma sak som att vi själva väljer att säga Rom istället för Roma, Venedig istället för Venezia och så vidare. Det ankommer inte på italienarna att skriva oss på näsan att vi har ”fel”.

Vad vår stads officiella företrädare behöver göra är bara att konsultera engelska språkvetare – eller amerikanska, om man föredrar den avarten av språket – och fråga dem vad stan heter på deras språk, och sedan anpassa alla brevpapper, turistbroschyrer och liknande till det. Det är bara om deras språkvetare inte är överens med varandra som något beslut behöver fattas från svensk sida, men då väljer man om möjligt det mest utbredda alternativet. (Utan att orka kolla upp saken har jag för mig att trenden i alla fall i Storbritannien de senaste decennierna har varit att allt mer gå över från de gamla etablerade anglifierade namnen till att lägga sig så nära de inhemska namnformerna som engelska tungor förmår. Det kan man kanske på ett sätt tycka är synd, men det är som sagt inte vår sak.)

Och naturligtvis gäller precis detsamma för alla andra språk. Vi skall självklart, givetvis, eftertryckligen INTE använda det engelska namnet när vi skriver på tyska, franska, spanska etc. Tyskarna säger tydligen Göteborg numera, fast förstås med hårt ‘g’. I äldre dagar hette det Gotenburg (inte att förväxla med Gotenberg, som var det krigstida tyska namnet på stadsdelen Pogórze i Gdynia (Gotenhafen) i Polen). Spanjorerna säger Gotemburgo, fransmännen säger Göteborg eller Gothembourg. I de fall namnet Göteborg behöver kommuniceras på dessa språk så är det lika självklart att översätta det till deras föredragna namnform som det är att översätta resten av det som skall sägas. Svårare än så är det inte!

Länkar: GP, GP, GT, Motionen i sin helhet, Mikael Jansons blogg

I dag tar Sverige över ordförandeskapet i EU. Tjeckien tackar för sig och lämnar över stafettpinnen. Reinfeldt & Co är förstås stolta som tuppar och solar sig i glansen från de överdådiga festligheterna i Stockholm. De gör nu allt för att verka statsmannamässiga och framstå som hela Europas befrämjare och inte bara Sveriges. För att understryka det kommer regeringen förstås att driva så många frågor som möjligt som direkt missgynnar Sverige, för att verkligen visa hur frisinnade och ansvarstagande de är. Inget kan väl vara mer svenskt än att ignorera sina egna intressen till förmån för andras. Och det finns väl inget högre mål för en svensk att sträva efter än att få beröm från utlandet. Och det finns väl ingen som blir mer förvånad än en svensk som senare upptäcker att berömmet bara var tomma ord och att alla de andra länderna ser till sitt eget i första hand…

Tyvärr finns det absolut ingenting som tyder på att Sverige kommer att driva de verkligt avgörande EU-frågorna. Jo jo, klimatavtal och ekonomisk kris är förstås viktigt, och jag tror faktiskt att det svenska ordförandeskapet kommer att göra ett bra jobb där – dock som sagt säkert på bekostnad av svenska intressen. Men de frågorna, och allt annat som det här halvåret kommer att ägnas åt, förbleknar helt inför ödesfrågan: EU är ingen demokrati!

Vi och alla andra medlemsländer överför mer och mer makt till en oöverskådlig byråkratisk apparat som EU:s medborgare varken har insyn i eller kontroll över. EU-parlamentet är folkvalt, men har ingen större makt. (Dessutom kan valets legitimitet ifrågasättas med tanke på det låga valdeltagandet.) Makten ligger istället hos EU-kommissionen och ministerrådet. Ekonomiskt starka lobbyister utövar också ett orimligt stort inflytande. EU:s övergripande politik bestäms bakom kulisserna, i överenskommelser mellan makthavare och intressegrupper bortanför det offentliga ljuset. Politiken pådyvlas sedan medborgarna utan att dessa tillfrågas. Lissabonfördraget är ett utmärkt exempel, då det ju har röstats ner flera gånger men ändå kommer att införas.

Sverige, med sina långa traditioner av demokrati och öppenhet, hade varit mycket väl lämpade att under detta halvår driva frågan om en demokratisering av EU. Så kommer det inte att bli. Varför? Förmodligen för att vår regering inte är intresserad av demokrati. Yrkespolitiker är sällan det, de har tappat kontakten med medborgarna och utgår ifrån att de själva vet bättre. Och det går inte ens att straffa dem för det vid valurnorna vart fjärde år, eftersom oppositionen är av precis samma skrot och korn. Förlåt att jag låter dyster, men ibland är det faktiskt svårt att se något ljus i änden av tunneln. Det känns som om vi är på väg åt helt fel håll.

Wikipedia: Diktaturen kännetecknas av maktkoncentration, men till skillnad från absolutism, envälde och tyranni betraktas diktaturen i regel som provisorisk. Ofta uppstår diktaturen i demokratier, där man samlar makten till en liten grupp, och upphäver den personliga friheten.

Länkar:  GP, GP, GP, GP, GP,  Dagbladet.no, DN, DN, DN, DN, SvD, SvD, SvD, AB

Göteborgs kommun har antagit en kontroversiell lag som förbjuder gatumusik i innerstan under dagtid utan särskilt tillstånd. Lagen, som träder i kraft nu på onsdag den 1 juli, lyder sålunda:

Utövande av gatumusik inom nedanstående områden får inte ske utan tillstånd mellan kl.11.00- 15.00 dagligen: på Kungsportsavenyn från Nya Allén i norr t.o.m. Götaplatsen i söder samt på Kungsportsavenyens och Götaplatsens tvärgator t.o.m. och inklusive de närmaste parallellgatorna. I stadsdelarna Inom Vallgraven och Nordstaden (exklusive Drottningtorget och Nordstans Affärscentrum). Utövande av gatumusik inom Nordstans Affärscentrum får inte ske utan tillstånd mellan kl.11.00 – 17.00 dagligen.

Främsta orsaken till lagen är förstås de många tiggare, företrädesvis från Östeuropa, som gästar vår stad. Eftersom tiggeri är illa sett – och möjligen förbjudet, jag får medge att jag inte har koll på det – så har bettlarna utrustat sig med instrument och poserar som gatumusikanter istället, för att ge ett sken av legitimitet åt tiggeriet. Kruxet är bara att många av dem inte kan spela alls utan bara tutar och sågar monotont och plågsamt. Personligen misstänker jag dessutom att en del av dem avsiktligt spelar ännu sämre än de egentligen kan, i syfte att verka extra ynkliga och patetiska, och därmed väcka större medlidande och få in mer allmosor.

Det är illa nog att gå förbi eländet. Jag kan bara gissa hur irriterande det måste vara att jobba i närheten och tvingas lyssna till oljudet åtta timmar om dagen. Jag har därmed full förståelse för att det klagas, och för att politikerna kommit fram till att något behöver göras. Problemet är bara att politikerna i vanlig ordning försöker göra det alldeles för lätt för sig. Istället för att agera specifikt mot de alibispelande tiggarna, och därmed hamna i gränsdragningsproblem och kanske löpa risk att bli anklagade för diskriminering, så väljer man ett totalförbud och struntar i att man kastar ut barnet med badvattnet. Så enkelt! Så praktiskt! Så fullständigt fel!

Göteborgs musikelit har, vilket också är fullt förståeligt, härsknat till. Håkan Hellström, Ebbot, Lasse Kronér med flera har dragit igång en protestaktion och tycker att gatumusik skall vara tillåten nu som förr. Men även dessa gör det alldeles för lätt för sig. I sitt känslosamma upprop pratar de om att ”döda musikens rötter”, jämför med kulturcensur à la ”tyskt 30-tal” och visar inte ens en antydan till att ha förstått sakfrågan. De blundar helt för problemet med de larmande låtsasmusikerna och ryar över att kommunen ”sätter sig till doms över kvaliteten på musik”. Men det är ju just det kommunen inte gör! Det var ju just för att slippa att göra några kvalitetsbedömningar som politikerna fegade ur och antog ett generellt förbud istället.

Båda sidor har lika fel. Varken ett totalförbud eller helt fria tyglar fungerar. Det finns inget sätt att komma runt pudelns kärna: Vad som krävs är ett system som skiljer mellan genuina musikanter och falskspelande tiggare. Musik skall vara tillåtet, oväsen skall vara förbjudet.

Det finns säkert smartare hjärnor än min som kan utforma ett sådant system, men här är en enkel variant: I utgångsläget är det fritt fram för vem som helst att spela på gator och torg. Men om någons musicerande orsakar klagomål, då tillkallas polis som får lyssna. Om det som framförs uppenbart är väldigt störande och/eller saknar musikaliska kvaliteter – och då menar jag uppenbart, i tveksamma fall bör man hellre fria än fälla – då sätts personen/gruppen upp på ”svarta listan”. De som är med på denna lista får inte musicera utan särskilt tillstånd. Ett sådant tillstånd kan införskaffas genom att provspela inför en musikkunnig jury och finna nåd inför deras öron. (Musikeliten, som ju uppenbart brinner för det här, får naturligtvis ställa upp för jurytjänst.) Juryn fungerar därmed som en instans för överklagande för dem som inte accepterar sin ”svartlistning”.

Som framkommit under de livliga diskussionerna på nätet kring den här lagen så finns det en del personer, inte minst affärsidkare, som vill förbjuda även ”riktig” gatumusik, för att det blir jobbigt för dem som arbetar i närheten och blir ”utsatta” i timtal. Det resonemanget köper jag inte. Om bara det värsta oväsendet är bortsållat enligt ovan så är sådan musik inte ett dugg mer påfrestande än muzakskvalet ur högtalarna i många butiker, för att inte tala om reklamsnuttar som upprepas i det oändliga. Gatumusik gör staden mer levande och trivsam för flertalet. Det ändamålet får vara värt en gnutta öronleda.

Länkar: GP, GP, GP, GP, GP, GP, GT, GT, AB

I dag är det Sveriges nationaldag. Kalla mig sentimental, men jag tycker faktiskt att det betyder något. Det är bra med en dag då vi hedrar vårt land och vårt gemensamma arv, och funderar över vad som förenar oss som svenskar. Kan man dessutom ägna lite av sin tid denna dag till att begrunda var vi är som nation, hur vi har kommit hit, vart vi är på väg och inte minst vart vi skulle vilja vara på väg, då är det ännu bättre. Eftertanke får man aldrig för mycket av!

En del tror, eller vill tro, att nationerna i allmänhet och Sverige i synnerhet är något som håller på att tyna bort, att vi alla är på väg att bli bara européer eller rentav världsmedborgare. Jag delar varken den tron eller den åsikten. Jag tror att vi människor mår bättre i ett sammanhang, i en gruppgemenskap, av att ha något som för oss är ”hemma”. Vi behöver rötter och tillhörighet. Snarare än att lösa upp alla sådana gemenskaper på lägre nivå än den europeiska så vore det önskvärt att stärka hela skalan av identiteter: den lokala, den regionala, den nationella och för all del även den europeiska. (Själv är jag göteborgare, västgöte, svensk och europé, och stolt över samtliga!) Att allt blir mer och mer utslätat, att dialekter och lokala sedvänjor försvinner, det gör oss bara fattigare.

I dag är det också Svenska flaggans dag. Vårt gamla gula kors mot blå bakgrund är faktiskt inte helt okontroversiellt som nationssymbol. En del överdrivet ängsliga PK-extremister vill byta ut flaggan för att korset kanske inte är passande för nya svenskar med annan tro. Ett sådant exempel återrapporteras till exempel av Fria Nyheter* i dag. Det där är naturligtvis dumheter, och jag är övertygad om att en stor majoritet av de nya svenskarna i fråga skrattar lika gott åt tramset som infödda svenskar gör. Väljer man att flytta hit så får man väl ta seden – och flaggan – dit man kommer, det är inget märkvärdigt med det.

Men jag skulle faktiskt gärna vilja se ett byte av flagga – inte av hänsyn till nytillkomna utan som en konsekvens av hur Sverige har utvecklats de senaste hundra åren eller så. Vi är inte längre ett kristet land, för den stora majoriteten svenskar har religionen ingen stor roll i tillvaron. Korset är definitivt inget som förenar oss som nation längre. Så förtvivlat gammal är heller inte den nuvarande flaggan. Enligt Wikipedia finns inget belägg från före 1500-talet. Nationalfärgerna gult och blått är däremot betydligt äldre, dem skall vi förstås ha kvar.

Lilla riksvapnet

Närmare bestämt skulle jag gärna se en ny svensk flagga i form av tre gula kronor mot blå bakgrund, på modell av lilla riksvapnet. De tre kronorna finns belagda som symbol för Sverige redan från 1330-talet (återigen enligt Wikipedia) och är ju i flitigt bruk än i dag, till exempel hos ishockey- och friidrottslandslagen.

Så, alla landsmän och medpatrioter, gå nu ut och fira vårt land, och njut av vårt nationalväder. (Regn förstås!) Och, kära fotbollslandslag, kör över dansken i kväll! Nästa år när vi samlas under fanorna är det inte korset utan de tre kronorna som flammar stolt mot dunkla skyar.

Sveriges flagga
Text: K. G. Ossiannilsson
Musik: Hugo Alvén

Flamma stolt mot dunkla skyar
lik en glimt av sommarens sol!
Över Sveriges skogar, berg och byar,
över vatten av viol!
Du som sjunger, när Du bredes
som vår gamla lyckas tolk.
Solen lyser! Solen lyser!
Ingen vredes åska slog vårt tappra folk!

Flamma högt vårt kärlekstecken!
Värm oss, när det blåser kallt!
Stråla ur de blåa vecken
kärlek mera stark än allt!
Sveriges flagga! Sveriges ära!
Fornklenod och framtidstolk!
Gud är med oss! Gud är med oss!
Han skall bära stark vårt fria svenska folk.

Länkar: DN PåStan, GP, GP, SvD, DN, nationaldagen.se

* Fria Nyheter är ofta intressant läsning, de rapporterar om sådant som i vanliga media får undanskymd plats eller vinklas annorlunda. Men lyd ett gott råd, undvik att läsa kommentarerna. Man blir bara beklämd över hur mycket dumhet det finns.

I dag, den 21 mars, är Internationella Poesidagen, visste ni det? Dagen i sin nuvarande form utlystes tydligen av UNESCO 1999, men en årlig poesidag i någon form påstås ha firats sedan 1500-talet. Om man får tro Wikipedia, vill säga…

Hur som helst, varför inte! Jag läser inte mycket dikter, men rätt var det är råkar jag på någon som jag gillar. Min poesismak är nog ganska gammaldags, jag gillar vackra ord och välljudande rim och rytmer. Det här moderna påfundet att bara smäcka upp lite grumliga funderingar utan ens en antydan till meter, dela upp det i rader på något låtsasgenomtänkt sätt och kalla det poesi tilltalar mig inte.

I den andan presenterar jag här en dikt jag gillar. Den är skriven av en ganska underskattad svensk 1900-talspoet vid namn Bertil Malmberg. Han var ändå hyfsat stor på sin tid, satt i Svenska Akademien och allt, men nu för tiden har han fallit i glömska. Kanske är det just därför att hans poesi har de klassiska välljudande och välkomponerade attributen och därmed inte är ”modern” nog för nutidens smak. Denna dikt, skriven 1911 när Malmberg var bara 22 år gammal, är uppenbart en hyllning till bokläsandet, i synnerhet det i unga år när man ännu ägde förmågan att fullständigt förlora sig mellan pärmarna och för en stund leva i en helt annan värld.

När jag än var barn och ljusens vekar
brunno skumt i åldrigt bibliotek,
ljöd, där glömsk jag stod av dagens lekar,
klassisk sång ur mörka skåp av ek.
Stum jag drömde vid de gamla banden,
där ett folk har sina skatter tömt,
sakta smekte gossehanden
över gyllene ryggar ömt,
sakta tog jag så en bok ur raden,
läste med mitt hjärta överfullt,
firade, när tyst jag vände bladen,
diktens svårmodsrika offerkult.

Mer om och av Bertil Malmberg kan till exempel läsas här och här.

Российская Федерация

Det amerikanska utrikesmagasinet Foreign Policy har en mycket intressant artikel om Putins Ryssland och de problem landet står inför, skriven av Arkadij Ostrovskij från The Economist.

I yttersta korthet (men läs artikeln, inte bara min lilla sammanfattning!) handlar det om att den ekonomiska krisen hotar Vladimir Putins hela strategi, som till stora delar bygger på de pengar som strömmat in i landet pga höga råvarupriser. Om pengarna sinar riskerar Putin att tappa kontrollen, landet hotar att falla sönder. Och om detta sker, vilket nytt Ryssland får vi då se? Putin har aktivt underblåst ultranationalistiska, intoleranta och antidemokratiska strömningar som en del av sitt maktspel. Det finns nu många krafter i landet som är betydligt värre än Putin själv.

Ur svenskt perspektiv är detta bara ännu en spik i den rådande försvarspolitikens kista. Hur kan vi förutsätta att det inte finns någon hotbild alls mot riket när vår stora östliga granne är så till den grad instabil och oförutsägbar? Ett försvar har man för att vara beredd om det värsta skulle inträffa. Det är inte något man hinner bygga upp när det värsta redan har inträffat – då är det för sent.

Göteborgs-Posten har i dag ännu en intressant historisk artikel av Kristian Wedel. (GP firar sitt 150-årsjubileum i år med den förträffliga idén att lyfta fram diverse intressanta skeenden från dessa 150 år och hur de skildrades i tidningen. Kristian Wedel är också författare, bland annat har han tillsammans med Joen Wetterholm skrivit den trevliga lilla lokalturistiska boken ”63 skäl att åka till Hisingen”.) Dagens artikel, betitlad ”Der man får sofva och äta fläsk och potatis …”, handlar om den stora utvandringen till Amerika. På 1880-talet, som artikeln främst handlar om, utvandrade 50 000 svenskar om året över havet till en ny och bättre värld, många av dem från Göteborg. Totalt mellan 1850 och 1930 emigrerade runt 1,2 miljoner.

Här är ett litet utdrag ur artikeln:

Detta skedde nästan helt utan offentlig debatt. Själva bristen på journalistik i Göteborgs-Posten och andra tidningar är slående.
Emigrationen var ett elände – en landsdränering – som man hoppades kunna tiga ihjäl. Alla andra stora frågor debatterades lidelsefullt, men man låtsades liksom inte om det hängde ihop med utvandringen.
[...]
Ingenstans bör denna tystnad om kärnfrågan – emigrationens strukturella orsaker – ha tett sig märkligare än i Göteborg, i synnerhet när Göteborgstidningarna glatt skrev om emigrationens alla andra avtryck: eviga skeppslistor, bedrägliga emigrantagenter, auktioner, växling till dollarsedlar, engelsklektioner och annonser om fartygsbiljetter till Wilson, Cunard och White Star.
Den som vandrade i kvarteren runt Nordstaden, Gustaf Adolfs Torg och hamnkvarteren kunde inte ta ett steg utan att påminnas om att en enorm folkförflyttning pågick.

En intressant och omtumlande tidsepok att leva i, utan tvivel. Men prova det lilla tankeexperimentet att bara byta ut orden emigration och utvandring mot immigration och invandring. Är det bara jag, eller blir det en alldeles väldigt träffande kommentar om vår nutid?

Med risk att framstå som folklig måste jag ändå säga: På spåret är verkligen överlägset alla andra lekar och tävlingar i svensk TV. Den stora skillnaden mot de vanliga flamsetramsprogrammen är nog helt enkelt att Oldsberg & Co respekterar sin publik. De lyckas förmedla kunskap utan att bli nedlåtande, och utan att vara rädda för att lägga nivån såpass högt att de flesta tittare (och tävlande) lär sig något nytt varje gång. Det lugna tempot är också befriande, lite gammaldags på något sätt. Det är inte ett ständigt flåshurtigt jäktande till nästa punkt, som i så mycket annat på TV nu för tiden. Det ges tid till lite ”gott tjôt”, utvikningar och eftertanke.

Programmet är också sympatiskt i sin strävan att ha en stor andel svensk geografi, historia och kultur bland frågorna. Det finns verkligen inte många program riktade till en bred allmänhet som har den inriktningen. När även skolan snabbspolar förbi det inhemska för att lägga fokus på mer globala saker (så var det åtminstone när jag gick i skolan för sisådär 20-30 år sedan, och jag betvivlar att det har ändrats till det bättre sedan dess) så kan På spåret vara nästan enda stället där man får höra talas om Nils Ferlin, Armfelts karoliner, de halländska åarna och annat som brukade höra till svenskt allmängods.

Naturligtvis hänger ett sånt här program mycket på de tävlande, men urvalet har överlag varit riktigt lyckat. (Undantag finns, såväl i årets upplaga som tidigare år, men de får förbli onämnda!) Kvällens program (30/1) var ett av de bättre, en tät kvartsfinal (”rafflande”, för att tala hellbergska) där Filip och Fredrik knappt besegrade Peter Apelgren och Fredrik Lindström. Men även de gånger man inte har sådan tur att båda lagen har såväl kunskaper som underhållningsvärde så gör själva programformen, och den trivsel som Oldsberg och Hellberg sprider, att det ändå är sevärt.

På spåret är helt enkelt ett bra argument för public service-TV. Programmet hade knappast kunnat göras, i alla fall inte lika bra, i en reklamkanal. Därmed inte sagt att det saknas argument mot public service heller, men den diskussionen får vi ta en annan gång.

Carl Bildt vurmar i sin blogg i dag för en svensk anslutning till euro-samarbetet. Det är väl ingen större överraskning att han tycker så, men det är intressant att flera av de som kommenterat blogginlägget hoppas att Sverige skall byta till euro utan att först fråga folket en gång till. Motiveringen till den ståndpunkten är väl att folket förmodas säga nej.

Det skulle inte förvåna särskilt mycket om en framtida regering, oavsett  blocktillhörighet, faktiskt försökte något sådant så småningom – dock inte under denna mandatperiod, det är fortfarande lite för tidigt för att de skall våga. Yrkespolitikers syn på folkomröstningar är ju som bekant att de bara syftar till att ge utökad legitimitet åt den politik de ändå ville föra. Svarar folket ”fel” så frågar man igen, efter en intensiv propagandakampanj. Eller så frågar man inte alls nästa gång, då frågan ju uppenbart var för svår för folket att ta ställning till.

För min del så instämmer jag i och för sig i att detta rent ekonomiskt är en för svår fråga för en folkomröstning. Om vi tjänar eller förlorar på att byta valuta är väldigt knivigt att bena ut, det enda uppenbara är väl att det finns både fördelar och nackdelar med båda alternativen. Men detta är inte främst en ekonomisk fråga. Det handlar mycket mer om vilket EU vi vill se i framtiden – en superstat eller en samarbetsorganisation, för att nämna ytterligheterna – om hur mycket makt vi är villiga att avyttra uppåt och hur vi egentligen ser på Sverige i framtiden och dess plats i Europa och världen. Vilken valuta vi skall ha är helt avhängigt av svaren på de frågorna. Och att avgöra så stora och kritiska frågor på något annat sätt än i en folkomröstning, det vore djupt odemokratiskt.

Länkar: SvD, E24, DN

Så’nt här gör mig förbannad; en politiker, en av våra valda ledare, som vårdslöst slänger omkring sig laddade ord hon inte begriper. Ord har stor makt, de bär med sig associationer och minnen och påverkar hur vi tänker. Det gäller därför att välja sina ord med omsorg när man uttalar sig i officiella sammanhang. Så fel som i det här fallet får en politiker inte hamna.

Rasism är en ideologi som utgår från tanken att människosläktet rent biologiskt är indelat i olika raser, varav vissa (den egna, vanligen) är bättre än de andra. Ordet är oerhört känsligt. Ända sedan andra världskrigets vansinnigheter, där det visade sig vilken avgrund ett rasistiskt tankesätt leder ner i när det drivs till sin spets, finns det i princip ingenting värre att beskylla någon för än att vara rasist. Ändå är det precis det ordet Anna Johansson (S), ordförande i SDN Bergsjön och blivande göteborgskt kommunalråd med ansvar för invandrarfrågor, använder om ett slumpmässigt och förmodligen representativt urval av Göteborgs befolkning. Och varför? Jo, helt enkelt därför att många av de utfrågade i en ny enkät om bilden av stadsdelen Bergsjön sagt att de inte skulle vilja bo i en så invandrartät stadsdel.

Naturligtvis är detta inte ett utslag av rasism. Det är knappast ens fråga om främlingsfientlighet. Vad det handlar om är att Bergsjön är en ”problemtung förort”, för att använda ett ord från lite senare i samma artikel. Arbetslösheten är skyhög, kriminaliteten likaså, ungdomsgäng drar omkring, det finns områden där polisen inte vågar patrullera till fots. Inte undra på att folk från andra stadsdelar inte direkt längtar dit. Och anledningen till dessa problem i sin tur, det är just att stadsdelen är så invandrartät. Till Bergsjön och några liknande områden, främst i nordost, har alla Göteborgs nyanlända flyktingar lokaliserats. Det är oerhört svårt för en nykommen invandrare att få jobb, det tar tid att anpassa sig till samhället, det tar tid att lära sig språket. Många har dessutom flytt hit från krig, förtryck och enorm fattigdom. Det hade ju varit otroligt om det inte hos människor med en sådan bakgrund fanns en större andel av obehandlade trauman, förhärdade attityder och en cynisk syn på våldets nytta och den starkes rätt än vad det gör hos folk som är födda och uppväxta i fred och välfärd.  Att då koncentrera dessa människor i en separat enklav, det är att be om problem. Det har absolut ingenting att göra med ras eller etnicitet, och det begriper förstås göteborgarna också.

Frågan är vad det säger om Anna Johansson och hennes syn på medborgarna att hon väljer att tolka den här undersökningen som hon gör. Det vore nyttigare för både henne och alla andra om hon slutade att försöka skuldbelägga vanligt folk och deras ytterst mänskliga reaktioner och istället ägnade sig åt att försöka hitta konkreta lösningar på de stora problem som de senaste decenniernas totalt misslyckade flyktingpolitik har fört med sig. Hon kan ju börja med att fråga pappa Göran, Göteborgs ojämförligt mäktigaste politiker under de senaste årtiondena, hur han egentligen tänkte när han valde att segregera istället för integrera invandrarna.

För mera i samma ämne, läs gärna också den intressanta artikelserien ”Det nya folkhemmet” av Mark Isitt som GP körde i höstas:
Del 1, Del 2 , Del 3